Skip to content

Låt farsen börja…

I morgon rullar HQ-rättegången i det s k civilmålet i Stockholms Tingsrätt i gång. Få trodde väl att den skulle bli av – efter alla miljoner inlagor, svepande påståenden och opreciserade grunder. Men nu är vi här. Att rättegången alls dras igång är för mig i och för sig obegripligt, inte minst mot bakgrund av det jättefiasko som EBM gjorde sig skyldig till i samband med att brottmålet i samma fråga avgjordes under våren.

Där hade ju EBM:s åklagare Martin Tidén, på basis av Finansinspektionens beslut att dra in tillstånden för HQ Bank, åtalat ett antal ledande företrädare för HQ samt revisorn. Martin Tidén litade tydligen blint på att Finansinspektionen gjort ett gediget jobb. Men se, det hade dilettanterna på Finansinspektionen inte gjort…

En åklagare med justitierådsdrömmar

EBM hade i och för sig själva att skylla för magplasket.  Jag inser att frestelsen var överväldigande för en stackars beige åklagare med justitierådsambitioner: tänk vilken chans att få stå i rampljuset som folkets riddare mot det snöda finanskapitalet!  Därför kastade Martin Tidén utan vidare allt material som talade emot hans tes om styrelsen och högsta ledningen som depraverade skurkar i den så kallade slasken, trots att en åklagare har skyldighet under förundersökningen att ta fram material som talar för båda sidor. Nåväl, tack vare Christen Ager-Hanssens idoga grävande kom materialet som såväl EBM, FI som processbolaget HQ helst velat begrava ändå fram i ljuset.

Varför lyssnade inte EBM på Revisorsnämnden?

Men Martin Tidén hade inte behövt gå på en sådan råsop om han varit lite mindre förblindad av ärelystnad.  Nog borde väl både en och två varningsklockor ha ringt innan han gjorde sig till lakej för såväl FI som processbolaget HQ?  Revisorsnämnden hade ju dessförinnan  i en historiskt omfattande undersökning friat revisorn Johan Dyrefors från anklagelser om fel och försumligheter, inte bara en utan två gånger. (Detta föranledde, enligt HQ Gate,  tydligen den ömklige generaldirektören Martin Andersson att ringa och skälla ut sin kollega och myndighetschef vid Revisorsnämnden.)

Men som sagt. Finansinspektionen hade gjort ett uselt jobb, sommaren 2010, och begick ett svårslaget övergrepp med sitt beslut i augusti 2010. Myndigheten har därefter ägnat inte så liten möda åt att försöka sopa igen spåren och mörklägga.

I dag vet vi nämligen klart och tydligt att myndighetens beslut att dra in bankens tillstånd vilade på grova missförstånd och felaktiga tolkningar av redovisningsreglerna och bokföringen. Tingsrätten var obarmhärtigt klar: HQ Bank hade inte brutit mot redovisningsreglerna. HQ Banks metodik var fullt kompatibel med då gällande regelverk.  Det var inte bara så att de åtalade, bland dem Mats Qviberg och Stefan Dahlbo, friades helt och hållet från alla anklagelser.  Stockholms tingsrätt ogillade åtalet.

Korthuset som föll samman

Det innebär att tingsrätten slog fast att något brott eller någon överträdelse mot regelverket inte hade ägt rum.  Det innebär att påståendena och fundamenten i såväl Finansinspektionen som  processbolaget HQ (som gjort en copy-paste) plot  liksom  Carolina Neuraths fantasifulla roman ”Den stora bankhärvan” faller ihop som ett korthus.

Samtidigt är det just på dessa haverier som processbolaget HQ med Christer Sandberg i spetsen alltmer falsettartat söker pressa miljarder ur HQ:s tidigare styrelse (läs: Mats Qviberg) samt revisor (läs: KPMG).

Det kommer självklart inte att lyckas.

Men i samma stund som domen meddelas kommer Christer Sandberg och hans anhang att försätta  HQ AB  i konkurs och därmed smita från alla advokat- och rättegångskostnader.  Kostnaderna dumpas på skattebetalarna. (Så, grattis, alla ni som kommer att vara med att finansiera en billig torpeds försök att skrämma fram skadestånd till sig själv och sina gelikar. Ni får stå för fiolerna när han misslyckas, får ingen del om han skulle lyckas.) Någonstans här tycker jag att det finns ett systemfel.

SvD Näringsliv vaknar till liv

Hursomhelst. Svenska Dagbladet, som har skrivit åtskilliga spaltkilometer om HQ genom åren, hade idag en förhandsartikel  inför civilmålet.

Carolina Neurath är uppenbarligen fullt upptagen med att försöka täcka över det karaktärsmord hon begick på Hexagons VD Ola Rollén när han blev häktad i Norge.  Hennes första artikel var i sann Neurath-anda: misstänkliggöranden där Rollén framställdes som en girigbuk, mer upptagen med sina privata sidoaffärer än med sitt huvuduppdrag för Hexagons aktieägare.

Därför fick hennes kollega Johanna Cederblad skriva en pliktskyldig artikel. Än så länge har emellertid Svenska Dagbladet inte med ett ord berört boken HQ Gate och de avslöjanden som görs där. Jag förstår att det är väldigt pinsamt för SvD Näringsliv.

När brottmålet drog igång för ett år sedan hade SvD Näringsliv inte mindre än sex helsidor inför rättegången. Den kallades för ”Århundradets finansrättegång”. Men ganska snart visade det sig att målet gick Neuraths teser och bok emot, och SvD Näringsliv slutade att skriva. Av Mats Qvibergs redogörelse – inte ett ord. Av Catharina Lagerstams totala genomklappning under Per E Samuelssons förhör – inte ett ord. Av förhören med olika vittnen som faktiskt kunde sticka hål på många av myterna – inte ett ord.  (Allt detta går emellertid att ta del av för den intresserade både i HQ Gate och i dokumentationen på hqgatestory.com. )

Efter det att tingsrätten ogillat brottmålet i juni 2016 försökte sig Carolina Neurath på en äreräddning. Hon skrev, på sedvanligt maner, en kolumn med innebörden: ”Vänta minsann till civilprocessen. Där är beviskraven lägre.”

Så hur var det nu med beviskraven? Och vad betyder det att ett åtal ogillas?

Så låt oss ta det en gång till, på enkel svenska:

Tingsrätten i Stockholm kom i juni 2016 fram till att åtalet ogillades.

Det innebar att tingsrätten ansåg att det inte hade begåtts några brott, att det inte hade begåtts några regelöverträdelser.

Det handlar alltså inte om att de åtalade friades i brist på bevis eller på grund av att beviskraven är höga i brottmål.

Det handlar om att det inte hade begåtts några brott över huvud taget.

Och utan brott – inga brottslingar. Så processbolaget HQ kommer ha en väldigt lång uppförsbacke under de närmaste månaderna – även om de understödjs av hejarop från Carolina Neurath och SvD Näringsliv.

Men för all del. Låt farsen ha sin gång. Spelet kan börja.

Johan Norberg skriver efter HQ Gate: Tillsätt en granskningskommission!

Johan Norberg skriver i dag i Metro om boken HQ Gate och kräver att en utredning ska granska alla turer i affären, inte minst då Finansinspektionens agerande.  Också FAR:s vd Dan Brännström har tidigare efterlyst en kommission. Norberg tror dock att det skulle bli svårt att få till en kommission, eftersom så många är insyltade. Han har tyvärr alldeles rätt. Det finns alltför många starka intressen som vill lägga locket på.

Tillsätt en utredning om HQ-haveriet!

Vem bryr sig om rättssäkerhet?

Den första statsmakten , för att tala med Montesquieu  – eller om det var Edmund Burke –  har inte visat något intresse. Det var under Alliansregeringens tid, under en moderat finansminister, som HQ Bank förlorade sina tillstånd. Inte vill dagens opposition rikta någon kritik mot sina egna.  Kd-arna vill skydda Mats Odell som var finansmarknadsminister i augusti 2010. Folkpartisterna/liberalerna kommer inte att agera mot sin gamla partiledare, FI-ordföranden Bengt Westerberg. De enda som skulle kunna tänkas agera är i så fall centern. Men det tror jag inte att de gör: det finns inget att vinna på att ta politisk strid i en fråga som denna. Som Staffan Viotti, rådgivare till Riksbanken sade när Finansinspektionens agerande diskuterades vid ett seminarium vid Stockholms Universitet: ”De där (personerna) tjänar så mycket pengar. De behöver ingen rättssäkerhet.”

Och även om det skulle kunna tänkas att en och annan socialdemokratisk backbencher med rättspatos (de är inte så många…) skulle kunna tänkas vilja nypa till, så är det i dag deras partivänner som befolkar regeringskansliet, och många där som har intressen att dölja.

Lindström, Holst och alla de andra…

Den andra statsmakten, den verkställande, har alla skäl i världen att lägga locket på.  Finansinspektionen har varit knäpptyst efter det att brottmålet mot Mats Qviberg och andra ledande företrädare för HQ ogillades i somras.  Ogillandet var ju ett dråpslag inte bara för EBM och processbolaget HQ utan även för Finansinspektionen som därmed fick sitt beslut att dra in tillstånden för HQ Bank underkänt. FI:s tidigare generaldirektör Martin Andersson har visserligen försvunnit ut i konsultvärlden,  den olycksaliga finansinspektören Stellan Abrahamsson har startat eget och olyckan till ordförande, Bengt Westerberg, är ersatt med Sven-Erik Österberg. Men den nuvarande generaldirektören Erik Thedéen  var tidigare statssekreterare i  Finansdepartementet, som har haft mer än ett finger med i hela denna smutsiga historia.  Som om inte det var nog sitter Eva Lindström,   som var med och fattade beslut om att såväl dra in tillstånden för HQ Bank som att svartlista mig, i dag som statssekreterare hos Mikael Damberg. Och Jonathan Holst, pressekreteraren på Finansinspektionen som var en så lydig jycke åt sina herrar, tjänstgör i dag som pressekreterare i Rosenbad, hos Sveriges statsminister Stefan Löfven (jo, det är sant! Och jag förstår varför han ville backa ur SvT-dokumentären  och den intervju han lät Fredrik von Krusenstjerna göra när tingsrätten ogillade brottmålet i juni i år.)

Man vet vem man har att tacka för karriären

Den tredje statsmakten då – den dömande? Tja, tingsrätten gjorde sitt och med den heder. Men när det gäller alla rättsövergrepp och felaktigheter i myndighetsutövningen är det förvaltningsdomstolarna man ska vända sig till. Och där finns sannerligen inte mycket att hämta. Makten skyddar sig och de sina. Högsta Förvaltningsdomstolen är till exempel – med ett fåtal notabla undantag – politiskt genomkorrumperad.   Justitieråd som Henrik Jermsten, Eskil Nord, Anita Saldén Enerus och Nils Dexe – som samtliga har sina mjuka ryggar att tacka för sina karriärer i justitie- respektive finansdepartementet – vet att inte bita den hand som fött dem.   Jag har diskuterat tidigare med ett antal advokatkompisar som sagt att de litar helt på det vanliga domstolsväsendet, men att de absolut inte vill ta fall i förvaltningsdomstolarna. Jag förstod inte då vad de menade. Det gör jag nu, efter HQ.  Makten styr, inte Justitia.  Och det är ju nästan parodiskt, vad som framkommer i HQ Gate; att EBM:s misslyckande till åklagare, Martin Tidén, drömde om att bli justitieråd?! Efter magplasket med brottmålet lär vi åtminstone slippa just honom i HFD.

När drevet går och journalistiska principer havererar

Och hur är det då med den s k fjärde statsmakten? Den borde väl vara alert? Nejdå, media vill inte granska: man har själv satsat på helt fel häst, hoppat på drevet utan att någon enda gång ställa den journalistiska kontrollfrågan när allt verkar fullständigt galet: ”Men hur vore det om det faktiskt var exakt tvärtom?”  SvD Näringsliv har inte skrivit ett ord om HQ Gate eftersom man vill skydda sin egen huvudlösa rapportering genom Carolina Neurath och Patricia Hedelius. DN vill inte skriva eftersom Patricia Hedelius arbetade på DN när tillstånden drogs. Dess nuvarande ekonomiskribent Birgitta Forsberg, då på Affärsvärlden, skrev också en mycket devot hyllningsartikel till Carolina Neurath sedan hennes roman Den stora bankhärvan kommit ut 2011. Ekot kommer inte att granska eftersom Olle Zachrisson, chef, tidigare var chef på SvD Näringsliv och därmed direkt ansvarig för tidningens omdömeslösa och ensidiga ställningstaganden. Och Sveriges Television kommer inte att vilja granska, inte minst efter pinsamheterna med den dokumentär om HQ som man hade avtalat med utpressaren Fredrik von Krusenstjerna om. Till saken hör vidare att Sveriges Televisions ordförande Anna-Karin Celsing satt i Finansinspektionens styrelse när  HQ Bank förlorade tillstånden och har alla skäl i världen att skydda  sin rygg. Att hennes kompis, dokumentärfilmaren Fredrik von Krusenstjerna, avslöjades med brallorna nere sedan han försökt pressa 3,5 miljoner kronor av Mats Qviberg för att inte ”göra sushi” av honom i dokumentären, måste ha kommit som en ohygglig pinsamhet för henne.

Motmedel mot Operation mörkläggning

Och nu har alltså den modiga journalisten Jenny Hedelin, som vågade gå sina egna vägar, gräva och försöka ta reda på sanningen bakom alla påståenden och utropstecken; nu har hon alltså fått sparken efter 13 år som reporter på Dagens Industri.

Jag hoppas likafullt på en granskningskommission.   Och nu, inte om 10 år. Men jag inser att den i så fall måste bestå av människor som inte är svenska medborgare, som inte har band till svenska staten och som inte ingår i den lilla ryggkliande klubb av ämbetsmän och politiker som fylkas i innerstadskvarteren i  Stockholm city.

Eftersom så många vill lägga locket på ställer jag under tiden min lit till den underground-rörelse som kan arbeta via sociala medier och mun-mot-mun-metoden. Bidra du också! Köp HQ Gate! Läs! Sprid! Diskutera!

Jenny Hedelin betalar dyrt för sanningen

Så har Jenny Hedelin, en av författarna till HQ Gate,  fått sparken av Dagens Industri för att hon valde att rota vidare i en historia som hon fann alltför konstigt vinklad, men där många av hennes kolleger oreflekterat kastade sig in i drevet och följde Carolina Neurath och SvD Näringslivs alltmer halsbrytande påståenden.

Jenny Hedelin lämnar DI

Jenny Hedelin dementerar naturligtvis att hon fått sparken. Men vi som har varit med ett tag kan konstatera att hon är bunden av ett sekretessavtal och har belagts med munkavle. (Hoppas åtminstone att hon fick ett vettigt avgångsvederlag efter 13 år i tjänst som en av Dagens Industris bästa reportrar.)

För egen del – som gammal journalist och skribent – tycker jag att detta bara är sååå beklämmande. Dagens Industri sparkar alltså en av sina mest kompetenta reportrar efter det att hon tagit sin journalistiska sanningslidelse på allvar och grävt fram hittills dolda sanningar om Finansinspektionen och HQ och avslöjat skeenden som går på tvärs med dem som fabulerats fram av skribenter på SvD Näringsliv och även understötts av reportrar vid den egna DI-redaktionen.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Jenny Hedelin kommer att få många nya utvecklande och stimulerande uppdrag framöver. Men för svensk journalistik är detta en sorgens dag och en skammens dag.  Var kommer detta ryggradslösa tigande från? Denna själlösa allians med den politiska makt journalistiken är tänkt att granska?

Jag delar helt och fullt Andreas Henrikssons betraktelse att detta aldrig hade kunnat ske på DI-legendaren Hasse Olssons  tid.

Jag undrar verkligen vad mina kloka, tidningsengagerade f d kolleger i Bonnier AB:s styrelse – Nisse Bonnier och Pontus Bonnier – tycker om det publicistiska haveriet i Dagens Industri under chefredaktören Lotta Edlings ledning.

Bulow, von Krusenstjerna – och trovärdigheten för Sveriges Television

Det var en passus som förvånade mig storligen i HQGate och Jenny Hedelin och Christen Ager-Hanssens avslöjande om utpressaren och dokumentärfilmaren Fredrik von Krusenstjerna.  Det  var när jag läste hans synopsis för dokumentären (sid 382- ) där den adminstrative chefen Jesper Bulow plötsligt ges en central roll i hanteringen av HQ när katastrofen och de indragna tillstånden blev ett faktum.

Här hade uppenbarligen von Krusenstjerna hittat en ny hjälte att lansera vid sidan av sin tidigare hjältefigur Catharina Lagerstam.

Jag var på HQ under den vidrigt, kaotiska veckan. Jag var ute på golvet och tog hand om människor som kraschat sedan deras närmaste kolleger och arbetskamrater svikit och sålt ut dem. Jag pratade med förtvivlade medarbetare som blivit lämnade ensamma kvar när hela handlarbordet marscherat ut. Men jag såg inte Jesper Bulow. Faktum är att jag nog aldrig har träffat Jesper Bulow. Och har jag gjort det,  lämnade han inte några avtryck.

När jag skummar Carolina Neuraths roman ”Den stora Bankhärvan” förstår jag dock varför han i von Krusenstjernas synopsis ges en så framträdande plats. Och än mer när jag läser intervjun som Fredrik von Krusenstjerna gör inför den kommande dokumentären som ska sändas i Sveriges Television.

Dokumentären lades ner. Produktionsbolaget insåg att det inte fungerar att fullfölja ett projekt där dokumentärfilmaren kräver 3,5 miljoner kronor under bordet av huvudpersonen för att han ska framställa honom i en bättre dager.

Jesper Bulow intervjuas

Men intervjuerna som Fredrik von Krusenstjerna redan gjort – och som han använde för att försöka utpressa Mats Qviberg – finns kvar. Jag har inte sett filmerna. Men jag har läst utskrifter av bandinspelningar med Jesper Bulow, Jonathan Holst, Per Håkansson och Stellan Abrahamsson. De är häpnadsväckande – både för hur von Krusenstjerna frågar och för hur de intervjuade sedan svarar.

Så låt oss titta lite närmare på den intervju som von Krusenstjerna har gjort med Jesper Bulow (jag återkommer till de övriga i andra inlägg här på bloggen).

Bulow intervjuas. Frågorna från von Krusenstjerna är försåtliga. Om hur Mats Qviberg ska ha styrt banken med järnhand. Om ”målvakter”. Om hur alla ska ha varit livrädda för Mats Qviberg. Hur vuxna män har suttit och gråtit. Visserligen påpekar Bulow gång efter annan att han inte själv varit med på styrelsemötena. Men han vet ändå. Han har inte själv sett någon bli utskälld av en påstått kolerisk Mats Qviberg. Men han har hört. Han har inte själv sett någon vuxen man sitta och gråta. Men han säger att det stämmer med hur känslan var.

Von Krusenstjerna spinner vidare, på samma vis som han envetet kommer att göra i övriga intervjuer:

”F:  Asså det är också en grej som jag är jävligt nyfiken på… och det är att, det verkade ibland som… det är också kanske en sån där man får för sig, men att det var liksom en kultur där…där Q var den som egentligen var den som styrde, asså det var han som var the big boss liksom.

J: Absolut.

F: Det var så?

J: Ja, ja.

F: Och VD och ordförande var liksom lite, om man ska vara lite hård va… eller såhär gatusnack så var de lite målvakter.

J: Ja, det skulle jag säga. Och jag skulle säga, min uppfattning är att det var varför Anders Böös slutade. Han passade inte honom att vara målvakt, han var… han ville göra… som han ville göra, och inte stå till svars och bara springa efter nån annans pipa. Och jag tror att även Patrik… till slut liksom… nu… integriteten gjorde att, nej nu får det vara nog. Så att… så var det absolut. Och styrelsen… asså… jag var ju inte med på styrelsemöten, lite har jag liksom delar och sådär… men det var… det var ju ingen som vågade säga emot Mats. Det var ju han som gällde, det var han som bestämde, det var hans bank. Så är det.”

Här ser man exempel på Fredrik von Krusenstjernas intervjuteknik: hur han får Bulow att bekräfta att Qviberg var ”big boss”, och att VD – det vill säga Mikael König och Stefan Dahlbo – skulle vara ”målvakter”. (Jag vet inte riktigt vilken typ av målvakter Fredrik von Krusenstjerna stött på tidigare i sitt liv. Men att två personer så rutinerade, välutbildade och omdömesgilla skulle ställa upp och vara målvakter – det vill säga täckmantlar för kriminell verksamhet, beredda att ta fängelsestraff vid ett avslöjande – är ett befängt påstående.)

Och vem var Göring i HQ?

Jag hyser inga som helst tvivel om hur en slipad och skrupelfri filmare skulle klippa och klistra i det här programmaterialet.

Eller fundera lite över den här amatörpsykologiska frågeställningen med Hitlerkoppling, så bisarr att den vore rent parodisk om man inte vetat att von Krusenstjerna haft avtal med Sveriges Television:

”F: Det är bara Patrik Enblad som har fräst till?

J: Ja. Då. Och det såg jag ju inte själv. Så. Men i övrigt har jag inte sett nån som har… käftat emot honom. Så. Men jag har ju inte heller sett när han har skällt på nån, som jag  sa tidigare.  Det är ju bara hörsägen.

F: Men en sån… det är ju så att på pappret så… jag bara säger… på pappret så ser det… så här ska ett företag fungera, men människan ser ju så annorlunda ut va. Jag vet att Göring var…Göring var på väg in till Hitler för att liksom tala om för honom att, nu måste vi bara liksom… det går inte att fortsätta såhär, och det hade han bestämt sig för tidigare och sådär…men han klarade det aldrig när han väl kom in. Och… mötte den här… oerhört respektingivande, aggressiva vilden va. Som… då vågade han inte. Och det var samma sak när man skulle skjuta honom. Asså när man väl ser vilddjuret… en sån där riktigt stark ledare eller en sån där karismatisk… människa… så vågar man inte va.

J: Nej, så kan det nog va. För det var… hela organisationen genomsyrades av en oerhörd…respekt  för Mats. Men inte respekt för en kunskap eller så, utan respekt på… av rädsla. Kan man väl säga. För att hamna i skottlinjen för… hans ilska. Och det är ju en… rätt märklig form av respekt.”

Det finns ett par andra passusar i intervjun med Jesper Bulow som är intressanta, inte minst för att von Krusenstjerna raskt klipper av resonemangen. De passar nämligen inte in i storyn. Det ena gäller när Bulow pekar på att hela banken var städad och klar när FI drog tillstånden: det fanns en livskraftig, lönsam Private Banking-verksamhet att utveckla och bygga vidare på. Detta var von Krusenstjerna inte intresserad av att höra.

Det andra  gäller när Bulow pekar på att det ingalunda är självklart hur värderingar ska göras och bokföringsregler ska tolkas – vilket var exakt vad Stockholms Tingsrätt kom fram till i juni 2016 när den avvisade och ogillade hela brottmålet.

Här säger Fredrik von Krusenstjerna:

”F: Det spelar ingen roll, vi lämnar det. Det är inte det som är så intressant i det här läget.”

Hur mycket tvingades Berth Milton betala?

Fredrik von Krusenstjerna hade alltså ett avtal med Sveriges Television om att i samarbete med bl a Carolina Neurath producera en dokumentär där Mats Qviberg enligt synopsis framställs som en kolerisk mästersvindlare, vd Mikael König och ordföranden Stefan Dahlbo framställs som målvakter och styrelsen i båda bolagen som ett gäng livrädda mähän som går med på att mörka förluster i tradingportföljen, men som av någon obegriplig anledning ändå sitter kvar.

Denna Fredrik von Krusenstjerna försöker pressa 3,5 miljoner kronor av Mats Qviberg för att klippa bort de värsta citaten. Samma Fredrik von Krusenstjerna har tidigare hyllats för en annan dokumentär som han gjorde om porrfilmsproducenten Berth Milton, också denna för Sveriges Television:  ”Porrkungens tårar”.  Var ”erbjudandet” till Qviberg en engångsföreteelse? Eller hur mycket begärde von Krusenstjerna av Berth Milton för att framställa denne i bättre dager?

Jag tycker detta är djupt problematiskt, inte minst eftersom det rör sig om Sveriges Television, ett public service-företag.

Dags för Sveriges Televisions styrelse att reagera

Fredrik von Krusenstjerna berättar för Christen Ager-Hanssen på band att han är nära vän med Anna-Karin Celsing, ordförande för Sveriges Television, en person som han beskriver  som ”lydig som en drevhund”.  Samma Anna-Karin Celsing satt med i Finansinspektionens styrelse när HQ Bank förlorade tillstånden,  och kan tänkas ha ett visst intresse hur historien om HQ Bank berättas, inte minst nu sedan tingsrätten i Stockholm ogillade brottmålet och därmed också faktiskt underkände Finansinspektionens famösa beslut i augusti 2010.

Jag tycker faktiskt detta är en fråga för Sveriges Televisions styrelse, för dess trovärdighet som ett bolag i samhällets tjänst.  Liksom för den ägarstiftelse som utser Sveriges Televisions styrelse.  Under tiden funderar jag på att vägra betala TV-licensen.

Hela intervjun mellan Fredrik von Krusenstjerna och Jesper Bülow finns på länken nedan
https://drive.google.com/file/d/0Bxc5Clmx6UpldnNVM2VtaEVXMXc/view?usp=sharing

 

 

 

Utpressningsförsöket – här är filmklippet.

Och här kommer länken till filmklippet där dokumentärfilmaren Fredrik von Krusenstjerna försöker pressa Mats Qviberg på 3,5 miljoner kronor för att framställa honom i lite bättre dager i den dokumentär von Krusenstjerna höll på att göra för  Sveriges Television. Kul kille.

Alternativt: gå in på  youtube.com  och sök sedan på Fredrik von Krusenstjerna.

På denna länk finns det hemliga avtalet mellan SVT och Fredrik von Krusenstjerna.
https://drive.google.com/file/d/0Bxc5Clmx6UplbWhvbnUySF9yTnc/view

Varför spelar det roll att det inte hölls något måndagsmöte den 14 december?

Flera kommentatorer, inte minst signaturen ”Bror”, har i kommentarer till mina texter här på bloggen, hävdat att

  1. det visst hölls ett måndagsmöte den 14 december 2009
  2. för att sedan hävda att det inte spelar någon roll om det var just den 14 december som man diskuterade att stänga ner en del av tradingportföljen.

På det svarar jag:  Såvitt man inte tror att Mikael König är ett fenomen inom kvantfysiken, så finns det belagt att det inte hölls något möte den 14 december – detta har Fredrik Crafoord helt enkelt fabulerat ihop. Och det spelar en väldigt stor roll, vilket framgår klart om man läser ”HQGate”. Jag väljer att citera ur boken direkt (sid 116-117) så kan ni själva sedan fundera över varför Fredrik Crafoord påstår vad han påstår:

”Vid en genomgång av de interna dokumenten på HQ Bank framgår att Fredrik Crafoords dokumenterade uppfattning, ända fram till och med början av december 2009, var att man inte skulle avveckla tradingportföljen utan i stället låta avvecklingen ske i lugn takt för att slippa ta förluster. Detta är en viktig reflektion, eftersom den enda tidpunkt som finns var, när Crafoord skulle kunna ha ändrat sig, och i stället föreslagit en avveckling är just mitten av december 2009. Senare kan det inte ha skett, eftersom Mats Qviberg därefter åket iväg på sitt årliga jullov i Åre. Det är därför som Fredrik Crafoord valde att påstå att detta möte skedde den 14 december 2009.

Men mötet kan omöjligt ha ägt rum den 14 december 2009, av den enkla anledningen att Mikael König var på resa i Skåne just en dagen, vilket finns dokumenterat i det så kallade sidomaterialet, en slags digital sopsäck på EBM. Där fanns ljudband där König pratar med bolagsjuristen Richard Berlin i telefon från Skåne, vid samma tidpunkt som mötet påstås ha ägt rum. Hade EBM gjort en ordentlig utredning hade de kommit fram till samma sak. Och varför är det då viktigt att fastslå att det så kallade 14-decembermötet aldrig ägde rum den 14 december? Jo, eftersom det med facit i han har visat sig att det påstådda mötet i själva verket ägde rum under en tidsperiod när Fredrik Crafoords bestämda uppfattning var att det vore affärsmässigt fel att avveckla. Det är väl dokumenterat att han både inför styrelsen och i omfattande mejlkorrespondens aktivt avrådde från att avveckla portföljen i förtid.

(—–)

Fredrik Crafoord var alltså lierad med Christer Sandberg och HQ AB under hösten 2010 när han lämnade sina falska uppgifter om mötet den 14 december, och som han dessutom försökte få Mikael König att verifiera. Samtidigt finns det i HQ:s interna dokumentation svart på vitt att Crafoord rekommenderade att inte ta några onödiga kostnader för en förtida avveckling, eftersom det inte skulle bli några kostnader om man väntade. Fredrik Crafoord har alltså hittat på det berömda måndagsmötet den 14 december. Det som står i Den stora bankhärvan om det omtalade 14-decembermötet är alltså baserat på en lögn. En lögn som SvD-reportern Carolina Neurath har svalt med hull och hår, och som därmed har blivit en etablerad sanning.”

Läs boken – köp ”HQGate”! Jag lovar att det kommer att vara väl investerade pengar inte minst för er som fortfarande inbillar er att ni ska få ut några pengar från en skadeståndsprocess och som därför fortsätter att mata in pengar i nyemissioner i processbolaget!

Carolina Neurath, intresset och källkritiken

SvD Näringsliv har ännu inte publicerat ett ord om ”HQGate” av Jenny Hedelin och Christen Ager-Hanssen trots att boken legat ute till försäljning sedan i mitten av förra veckan och trots att den innehåller både nya avslöjanden och sprängstoff kring gamla påståenden. Men i en kommentar på Realtid.se ”Helt fel!” dementerar Carolina Neurath och Patricia Hedelius, de två journalister som nischat sig hårdast i texter om HQ,  uppgifterna i HQGate. Så här låter det:

– Vi har och har aldrig haft några personliga intressen i hur historien runt HQ vinklas och beskrivs. Det påståendet har författarna haft alla möjligheter att stämma av med oss, men inte gjort. Därför ställer jag mig frågande till deras påstådda intresse av att göra en seriös granskning och ett seriöst journalistiskt arbete, säger Patricia Hedelius.

Carolina Neurath vänder sig kraftigt emot att hon skulle påverkats av enskilda källor:

– Jag kan bara konstatera att det låter som att jag haft två källor, när jag har kontaktat i princip varenda person som hade med banken att göra och där majoriteten av alla jag kontaktade ställde upp och svarade på frågor. Jag intervjuade över sextio personer.

Hon exemplifierar med beskrivningen i hennes bok av ett måndagsmöte på HQ den 14 december 2009, ett möte där Fredrik Crafoord och Mikael König ska ha tagit upp frågan om att avveckla tradingportföljen men där Mats Qviberg vägrat att ta några förluster. Enligt HQGATE är mötet uppdiktat av Fredrik Crafoord.

Carolina Neurath menar att det hade räckt för författarna att läsa det offentliga förhöret med König för att förstå att det är fler än en person som bekräftat samtalet på måndagsmötet.

– Det är helt fel att påstå att jag svalt någons version med hull och hår. Jag har fått titta på mejl om att samtalen har förts på ett måndagsmöte. Men jag skulle inte skriva det utan att stämma av med flera mötesdeltagare, det har jag gjort och bandade och ingen förnekade då helt att de här samtalen har existerat, säger Carolina Neurath.

Det här är ju faktiskt jätteroligt. Inga personliga intressen. Nähä.

En roman, en dokumentär, en thriller – ren och skär välgörenhet?

Vad ska vi då säga om Carolina Neuraths roman som rimligen inhöstat en slant, och vars huvudtes hon har alla skäl i världen att försvara – nämligen den att Mats Qviberg är en skurk och att alla vi i styrelsen har vetat om problemen i tradingportföljen men att vi har mörkat detta  år ut och år in?

Vad ska vi säga om Carolina Neuraths personliga intressen med tanke på att hennes bokmanus såldes för att bli spelfilm (som sedan skulle bli en dokumentär, en dokumentär för vilken Carolina Neurath också anlitats, men en dokumentär som stod på huvudet efter dokumentärfilmaren Fredrik von Krusenstjernas utpressningsförsök)?

Eller vad ska vi säga om Carolina Neuraths personliga intressen då hon – eftersom hennes roman ”Den stora Bankhärvan” inte kunde bli spelfilm,  raskt satte sig och författade en annan bok, byggd på samma påståenden, men nu med fiktiva namn i ”Fartblinda”, så att hon ytterligare skulle kunna kapitalisera på sin tidigare roman ?

Inga personliga intressen? Nähäpp…

Patricia Hedelius och familjeplånboken

Eller vad ska vi säga om Patricia Hedelius vars man, Henrik Hedelius,  berusad greppar tag i Stefan Dahlbo en dag utanför krogen och berättar om sina nära kontakter med och beundran för Christer Sandberg, processbolaget HQ:s ordförande?

Vad ska vi säga om att Henrik Hedelius därtill beskriver sig själv som nära vän med Christer Sandberg, vilket säkert stämmer eftersom Christer Sandberg och Henrik Hedelius suttit i styrelser ihop och haft gemensamma affärsmässiga intressen i Remium-koncernen?

Inga personliga intressen? Nähäpp.

Eller vad ska vi säga om att Patricia Hedelius – vilket återges detaljerat i HQGate – ringer upp Christer Sandberg för få tips om vad och hur hon ska skriva till nästa dags tidning, samtidigt som Christen Ager-Hanssen sitter på plats och hör alltihop. Vad sa man säga om den artikel som Patricia Hedelius skriver – och som Christer Sandberg sedan använder sig av för att skicka hotbrev till KPMG:s delägare.

Sakligt och allsidigt? Journalistik?  Hoppla!

Låt oss gå till källorna…

Om man läser Carolina Neuraths roman ”Den Stora Bankhärvan” och sedan jämför med vad som dokumenteras  i  Jenny Hedelins och Christen Ager-Hanssens ”HQGate” står det fullt klart att Neuraths huvudsakliga källor är Fredrik Crafoord och Christer Sandberg, två personer med  väldigt tydliga agendor och gemensamma intressen i  hur skeendena i HQ Bank ska framställas.  Till skillnad från Carolina Neurath, som hänvisar till källor, vad ”flera deltagare” påstås ha ”återberättat” – är Jenny Hedelin och Christen Ager-Hanssen fullt öppna med sin källor. Var och en kan fritt granska underlaget till de uppgifter som presenteras i boken på en särskild webb: hqgatestory.com.

Carolina Neurath hänvisar i Realtid.se till att hon har gjort 60 intervjuer.  Hon tror uppenbarligen att kvantitet går före kvalitet. Men det säger ju faktiskt inte ett dyft om huruvida hon har säkrat riktigheten i de uppgifter hon publicerar. Hon kan intervjua hundra personer om hon vill. Har dessa personer ingen relevant kunskap eller dito insyn betyder det inte ett skvatt. På samma sätt som en enda intervju och en enda oberoende källa med insyn som bekräftar påståendena i denna intervju kan vara fullt tillräckligt.

Jag kan dock notera att Carolina Neurath i sitt digra värv

  • Inte har intervjuat mig, styrelseledamoten i HQ AB, Pernilla Ström;
  • Inte har intervjuat min styrelsekollega i moderbolaget Anne-Marie Pålsson;
  • Och att hon heller inte har intervjuat dito kollegan Carolina Dybeck-Happe.

Och det beror inte på att vi har vägrat att ställa upp för någon intervju. Men vi var tillhörde kanske inte kretsen av de 60 närmaste?

Carolina Neurath har skrivit spaltkilometer om HQ och mig och svartlistning och om mina kolleger. Men hon har inte intervjuat mig en enda gång under de här åren.

Tog kvantfysiken över den 14 december 2009?

När det gäller måndagsmötet den 14 december 2009 som hela hennes intrig i romanen Den stora bankhärvan bygger på, så tycks det alltså för det första aldrig ha ägt rum.  Hedelin och Ager-Hanssen har ju hittat bandinspelningar som visar att Mikael König då var på resande fot i Skåne och att han vid samma tidpunkt talade med bolagsjurisen Richard Berlin i telefon.

Ändå ger Carolina Neurath i sin bok målande interiörer – som vore hon en fluga på väggen – av hur det gick till den 14 december 2009: hur Mats Qviberg skrider som en romersk kejsare genom handlarrummen i  Salénhuset, hur den ”klassiskt vackra” sekreteraren serverar fyra espresso i  Mikael Königs VD-rum  med ”utsikt mot klädbutiken Red Devil på Norrlandsgatan”.

Men för det fall nu inte Mikael König råkar vara en kvantpartikel och kan befinna sig både här och där på en och samma gång – och jag tror faktiskt inte att Mikael König är en kvantpartikel  – så har det uppenbarligen inte varit något möte den 14 december 2009.

Ingen annan har heller bekräftat Fredrik Crafoords påstående om att det varit ett möte den 14 december 2009 och att han då ville stänga ner och ta förluster om 150 miljoner kronor. Däremot bekräftar Fredrik Crafoord att det är han som ligger bakom dessa uppgifter till Carolina Neurath.

Vem var det egentligen som ville stänga ner delar av tradingportföljen?

Har det då inte förts en diskussion inom HQ Bank om att stänga ner delar av portföljen under fjärde kvartalet 2009. Jo, det har det uppenbarligen gjort. Mikael König berättar i förhör med Berndt BergerEBM i december 2011 att han ville stänga ett antal positioner eftersom kvartalet ändå skulle bli uselt.  Men hans version är en helt annan än den som Fredrik Crafoord torgför: det var Mikael König som ville stänga ner delar av tradingportföljen, inte Fredrik Crafoord. Crafoord hävdade tvärtom på Mats Qvibergs fråga att han trodde sig till och med kunna tjäna pengar på att ligga kvar på positionerna.

Vidare påstår Fredrik Crafoord – och han är ensam om att hävda detta – att han skulle ha velat stänga ner delar av tradingportföljen till förlust redan under sommaren 2009. Uppenbarligen är detta också fria fantasier – enligt ”HQGate” har Hedelin och Ager-Hanssen plockat fram intern dokumentation som tyder på att Crafoord hela tiden trott sig kunna managera tradingportföljen och avveckla utan förluster.

Så det finns alltså dokument som vederlägger Fredrik Crafoords påståenden att han har velat stänga ner positioner i tradingportföljen och ta förluster för detta.

Det finns däremot inte några dokument som styrker eller bekräftar hans påståenden om att han velat stänga ner och ta 150 miljoner kronor i förluster i december 2009, men hindrats av Mats Qviberg från att göra detta. Rimligen borde dessa bevis i så fall kommit fram vid brottmålsrättegången i våras. EBM hade ju dittills  utrett under sex långa, skattefinansierade år.

Falsifiering som journalistisk arbetsmetod

Carolina Neurath påstår i en Facebook-kommentar att det inte har kommit fram någonting i HQGate som skulle peka på att hon gjort sig skyldig till något relevant faktafel i sin bok. Jag tror med anledning av ovanstående att Carolina Neurath och jag har något annorlunda definitioner på vad som är relevant och inte. Liksom på hur man säkrar fakta och idkar källkritik.

Eller vad säger ni om att hon använder följande påståenden som grund för sin arbetsmetod: ”Ingen förnekade då helt att de här samtalen har existerat.” 

Läs det en gång till: ”ingen förnekade då helt…”

De flesta seriösa journalister arbetar tvärtom;  söker bekräftelse på att en utsaga är korrekt, avstår annars från att publicera. För Carolina Neurath räcker det tydligen att ett påstående inte ”helt förnekas”. Frågan är bara hur hårt ska man förneka för att Carolina Neurath ska sluta hålla ett tvivelaktigt påstående för oomkullrunkelig sanning?