Skip to content

500 miljoner i böter – så vad härnäst…

21 maj, 2012

På planet hem efter en affärsresa i USA fick jag Affärsvärlden i knät. Omslagsbilden fick mig nästan att fundera på om jag borde ha begärt asyl i USA. Martin Andersson,  Finansinspektionen,  bredde ut sig i ett idolporträtt över flera sidor. Det blev inte bättre när jag slog upp Dagens Industri i morse.

I Affärsvärldens artikel påstås att Martin Andersson ”inte är konflikträdd”.  Det är ett märkligt omdöme med tanke på att Finansinspektionen konsekvent vägrar att delta vid alla evenemang eller seminarier där myndighetens företrädare kan tänkas få besvärande frågor kring Finansinspektionens agerande i HQ Bank.

Affärsvärldens chefredaktör skriver att ”Ingen sörjer med bankirer”. Nej, så är det. Men fler borde kanske fundera över effekterna av det godtycke som Finansinspektionen visar när den ska ta itu med ”bankirerna”. Liksom över hur FI definierar dem.

I artikeln framgår tydligt att Martin Andersson har svårt att släppa sin fixering vid HQ AB:

”Vi tycker inte att man är lämplig att sitta i finansiella företag om man har brustit på det sätt som vi anser att styrelsen i HQ AB gjort. Men, som sagt, Kammarrätten har gjort en annan bedömning.”

Vad Martin Andersson nogsamt undviker att nämna är dock att Finansinspektionen aldrig har granskat HQ AB:s styrelse, aldrig undersökt vad moderbolaget har gjort eller inte gjort. Än mindre har Finansinspektionen granskat vad enskilda ledamöter i styrelsen gjort. Finansinspektionens granskning – den så kallade iakttagelsehandlingen – sommaren 2010 gällde Banken, inte moderbolaget. Ändå anser sig Finansinspektionen kunna svartlista medborgare till höger och vänster. För att man, som generaldirektören uttrycker det, ”tycker” så.

Kammarrätten gav FI bakläxa när det gällde mitt fall. Kammarrätten gav också Finansinspektionen och förvaltningsrätten storstryk för deras  försök att  introducera hittepå-termen ”kompletterande ansvar”. Men Martin Andersson ger sig inte.  Finansinspektionen har överklagat till Högsta Förvaltningsdomstolen. Martin Andersson försöker därigenom tvinga fram ett ansvarsgenombrott bakvägen:

”Att du (…)ska kunna organisera dig på så sätt att den yttersta ledningen slipper ifrån sitt ansvar när ett företag missköts grovt, det känns för mig väldigt, väldigt främmande.”

Vilket är betecknande för hur en fullblodsbyråkrat som Martin Andersson ser på verksamheten i privata företag: som om man,  när HQ AB bildades, resonerade att ”jo, nu måste vi fixa till organisationen så att om vi torskar tillstånden i banken om något decennium eller  så, ska vi gå skadeslösa i moderbolagets styrelse”.

Banken hade en egen styrelse. Men det accepterar inte Martin Andersson. Han får det att låta som om bankstyrelsen var besatt med målvakter eller marionetter. Så var det förstås inte. Banken hade fyra fullt kapabla, kompetenta ledamöter – tre av dem för övrigt börs-VD:ar. Samtliga var ledningsprövade och kvalitetsgodkända av Finansinspektionen.

Men Martin Andersson är ute efter fler skalper än moderbolagets. Därefter är han ute efter alla dem som någon gång har suttit i styrelsen för ett bolag som blivit föremål för en sanktion från Finansinspektionen, riktig eller oriktig. Och därefter lär väl alla som någon gång vågat yppa  synpunkter på Finansinspektionen stå på tur.

Det är så maktfullkomlighet verkar,  det är så rädsla och osäkerhet sprids.  (Och är det någon som vill närstudera de mekanismerna föreslår jag en granskning av Länsförsäkringar Banks uttalanden när bolaget i februari i år fick 10 miljoner kronor i böter av FI.  Jag har sällan läst något så förnedrande som när LF krälar i stoftet och i nästan panegyriska ordalag tackar Finansinspektionen för att den uppmärksammat banken på dess brister…)

***

Häromåret uppvaktades finansmarknadsminister Peter Norman med kravet att Finansinspektionens många olika roller (polis, åklagare, domare) skulle separeras, så att i vart fall den dömande funktionen lades över på en fristående sanktionsnämnd. Det tyckte Peter Norman inte behövdes. Finansinspektionen hade fått mer pengar, hävdade han. Som om pengar kunde ersätta omdöme. Som om brist på rättssäkerhet kunde stävjas genom att den rättsosäkerhetsskapande instansen fick ytterligare maktmedel.

Mot den bakgrunden borde betydligt fler än jag ha satt kaffet i halsen när de såg Dagens Industri i morse. Martin Andersson var återigen på omslaget. Finansinspektionen begär att få höja bötesbeloppen från 50 miljoner till 500 miljoner kronor. Reportern ställer symtomatiskt nog inte en enda kritisk fråga.

En inkompetent myndighet med efter svenska förhållanden enorma befogenheter, som godtyckligt anser sig kunna olämpligförklara folk, dra in tillstånd och förstöra värden för flera miljarder utan att besluten kan överklagas och som kan utdöma böter på uppemot 50 miljoner kronor på lika godtyckliga grunder; denna myndighet begär nu rätten att få utdöma böter på en halv miljard kronor. Jag skriver det i siffror: 500 000 000 kronor.  Det här handlar inte längre om ”de små stegens tyranni”, för att tala med FI-ordföranden Bengt Westerberg. Det är de stora klivens övermakt.

Vem vill sitta i styrelsen för en bank med en sådan tillsynsmyndighet? Vem vågar framgent verka i ett finansiellt företag underställt Finansinspektionen?

Branschen själv har varit anmärkningsvärt tillbakadragen.  Och jag undrar:  Var finns Bankföreningen? Vad gör Fondhandlarföreningen? Ser de inte vad som håller på att hända? Inser de inte vad som pågår? Eller är de redan skrämda till tystnad? Vad väntar i så fall härnäst?

Annonser
2 kommentarer
  1. Wallraff permalink

    Det vore intressant att kolla upp hur FIs Interna Styrning och Kontroll fungerar på detta område. Jag tror inte det finns mycket instruktioner hos FI här heller. Det mesta är tyckande. Jag kollade instruktioner för handläggning av tillståndsärenden = 0. Intressekonflikter = 0. Utbildning och styrning av grundlagar (regeringsformen) = 0. Styrningsdokument på bankenheten (hela enheten) = 0. Arbetsbeskrivningar = 0. Men Finansinspektionen genomsyras av ett ”tänk” fick jag till svars.

    Hugaligen. Och de kan få dessa befogenheter.

    • Än värre är att Finansinspektionens instruktioner för hur marknadens aktörer ska agera är exakt lika svaga. Den finansiella aktör som undrar över hur en regel ska tolkas eller som vill stämma av en åtgärd har inget att hämta hos Finansinspektionen. Den som undrar över ett skatteupplägg kan alltid inhämta ett förhandsutlåtande från Skatteverket. Men Finansinspektionen ger inga besked ens om sina mer bisarra föreskrifter (minns till exempel handläggningen av vilka som ansågs vara ledande befattningshavare och som därför skulle omfattas av bonusbegränsningar). Aktörerna ska själva ”känna in” vad som är rätt och fel. Men tycker Finansinspektionen i efterhand att någon ”känt fel” så straffas vederbörande hårt och skoningslöst. Det är fullständigt bisarrt att en svensk, statlig myndighet kan få agera på det viset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: