Kammarrättens dom – och konsekvenser

Det finns en hel del intressanta resonemang i Kammarrättens dom (Mål 4017-11 Kammarrätten i Stockholm avdelning 03). Jag protesterade mot Finansinspektionens svartlistning mot bakgrund av att FI faktiskt aldrig granskat vad moderbolaget har gjort eller inte gjort, heller inte hur enskilda ledamöter har agerat, utan bara utdelade en kollektiv bestraffning:

”Finansinspektionen har frångått sin egen vägledning i hanteringen av ärendet gällande henne. De omständigheter som läggs henne till last är inte konkretiserade, utredda eller klarlagda och de bedömningar som gjorts är inte baserade på dokumenterade och kontrollerbara fakta utan i stället på spekulationer och obestyrkta påståenden.”

Och om yrkesförbudet, som ju svartlistningen de facto innebar, framhöll mitt juridiska ombud Jonas Benedictsson:

”Yrkesfriheten är en grundlagsskyddad rättighet. När, som i ett fall som det förevarande, fråga är om inskränkning i möjligheten att utöva ett yrke måste det ställas höga krav på konkretion och krävas att de omständigheter som läggs till grund för ett beslut om ingripande är utredda och klarlagda före det att ingripande sker.”

Vidare:

”Hon har tidigare bedömts lämplig att sitta i styrelser för finans- och fondbolag. För att denna bedömning ska ändras måste det krävas att det är klarlagt att hon har handlat på ett så klandervärt sätt att hon inte längre besitter den omdömesgillhet som uppdraget som styrelseledamot kräver. Hon har utsatts för en särbehandling jämfört med andra, snarlika fall. Det kan inte anses förenligt med den grundlagsskyddade likabehandlingsprincipen.”

Och om påståendet att vi i moderbolaget skulle ha likartat ansvar med styrelsen i HQ Bank:

”Av beslutet framkommer inte vilka eventuella tillkortakommanden som ska åvila styrelsen i moderbolaget HQ AB. Detta är fullt begripligt, eftersom Finansinspektionen inte utrett denna fråga och således saknar kännedom om några sådana förhållanden.”

”Möjligheten att utkräva ansvar av styrelseledamöter i ett moderbolags styrelse för driften i ett  dotterbolag  med en egen styrelse måste betraktas som utomordentligt liten. I grunden innebär aktiebolagets organisationsform att envar styrelse har självständigt ansvar för den verksamhet som bedrivs i det bolaget och att det ska till mycket speciella omständigheter för att någon form av ansvarsgenombrott ska kunna aktualiseras. ”

”Förvaltningsrätten har accepterat och tillämpat ett kollektivt ansvar för styrelseledamöterna i HQ AB som vilar på obestyrkta påståenden från konkurrerande aktieägarintressen.”

 ***

Finansinspektionen hade å sin sida en lång harang med mer eller mindre märkliga referenser till näringsrättsliga principer och annat (jag ska erkänna att jag läst argumentationen ett otal gånger, men blir fortfarande inte klok på den) . Huvudpunkten skulle emellertid vara att ledamöter i ett moderbolag hade ett ”kompletterande ansvar” för driften av dotterbolaget. Det skulle dessutom ankomma på mig och Öhman Fonder att övertyga Finansinspektionen om min lämplighet och om  Finansinspektionen av några outgrundliga skäl nu inte tyckte så, ja då var det i grunden mitt eget fel.

Om detta skriver Kammarrätten i sin dom:

”Finansinspektionen har i det överklagade ledningsprövningsbeslutet gjort gällande att Pernilla Ström i egenskap av styrelseledamot i det finansiella holdingföretaget HQ AB har ett kompletterande ansvar för att se till att reglerna följdes av HQ Bank AB och att bristerna i banken var så allvarliga att hon inte är lämplig att inneha en styrelsepost i E.Öhman J:or Fonder AB. Enligt inspektionen kan stöd för det kompletterande ansvaret utläsas ur bestämmelserna om ägar- och ledningsprövning. ”

”Kammarrätten konstaterar att uttrycket ”kompletterande ansvar” inte är ett begrepp som förekommer vare sig i författningar eller i förarbetena. (…) ”

Vilket måste uppfattas som en veritabel sågning av Finansinspektionens försök att tänja på lagen. Och vidare:

”Finansinspektionen har gjort gällande att – för att anse Pernilla Ström lämplig – ska hennes lämplighet vara klarlagd och att hon, alternativt fondbolaget, har bevisbördan. (…)

Enligt Kammarrättens mening får Pernilla Ström mot bakgrund av det anförda anses ha gjort vad som rimligen får anses ankomma på henne och det får därför anses gå över på Finansinspektionen att visa stöd för den omständigheten att Pernilla Ström varit styrelseledamot i HQ AB gör att hon inte är lämplig att vara styreledamot i E. Öhman J:or AB. Finansinspektionen har åberopat de brister som förelåg i HQ Bank AB enligt återkallelsebeslutet den 28 augusti 2010.

I avsaknad av tydligt stöd för vilket ansvar styrelseledamöter i ett finansiellt holdingföretag har för ett dotterbolags verksamhet är det inte, enligt kammarrättens mening, tillräckligt att enbart hänvisa till åberopade brister i Finansinspektionens återkallelsebeslut avseende HQ Bank AB. I återkallelsebeslutet omnämns inte styrelsen i HQ AB. Inte heller i ledningsprövningsbeslutet eller i Finansinspektionens utredning finns beskrivet när, var eller hur Pernilla Ström och övriga styrelseledamöter i HQ AB har brustit i ansvar.

(…) För att upprätthålla nödvändiga krav på rättssäkerhet och transparens fordras enligt kammarrättens mening en hög grad av precisering av de belastande omständigheterna för den enskilde. Någon sådan precisering har inte skett i det aktuella ledningsprövningsärendet.”

Avslutningsvis skriver Kammarrätten:

”Kammarrätten finner mot bakgrund av vad som ovan anförts och i övrigt framkommit  att Finansinspektionen inte har haft fog för sitt beslut. Överklagandet ska därför bifallas på så sätt att förvaltningsrättens dom och Finansinspektionens beslut ska upphävas.”

***

Vad innebär då detta – förutom att Finansinspektionen fått underkänt på hela sin hantering av mitt ärende och svartlistningen av mig? För finansbranschen som helhet är domen förmodligen viktigare än för mig som person. För vad hade hänt om kammarrätten gått på Finansinspektionens och Förvaltningsrättens linje?

För det första hade det inneburit att Finansinspektionen därmed fått gehör för sina försök att upphäva aktiebolagslagens regler för finansiella företag, och därmed den ansvarsfördelning mellan olika bolagsorgan som aktiebolagslagen föreskriver.

För det andra hade det betytt att Finansinspektionen lyckats införa strikt ansvar för ledamöter i finansiella bolag. En ledamot skulle inte bara var ansvarig för sedvanliga styrelsebeslut, han eller hon skulle därtill vara ansvarig för operativa handlingar långt ner på receptionistnivå. (Och då kan man ju fundera på vilka astronomiska arvodeshöjningar som skulle krävas för att någon ens skulle reflektera över tanken på att sätta sig i styrelsen för ett finansiellt bolag.)

För det tredje skulle ett beslut att acceptera Finansinspektionens mumbo-jumbo om ”kompletterande ansvar” ha medfört fullt ansvarsgenombrott i finansiella koncerner. Även om dotterbolaget har  en egen styrelse – och när det gäller bankverksamhet finns lagstadgade krav om detta – så skulle koncernbolagsstyrelsen vara lika ansvarig för vad som sker i dotterbolaget. (I vilket fall man inte skulle behöva någon dotterbolagsstyrelse, det skulle bara bli ett dubbelkommando…)

Och för det fjärde – och ur rättssäkerhetssynpunkt mest obehagliga – skulle Finansinspektionen kunna fortsätta att på godtyckliga grunder dela ut kollektiva bestraffningar utan föregående individuell prövning  och bedriva klappjakt på för FI misshagliga styrelseledamöter.

Nu blev det tack och lov inte så. Finansinspektionen och förvaltningsrätten fick totalt underkänt i kammarrätten.  Men jag kan tycka att det är märkligt, och ett underbetyg till svenskt förvaltningsväsende, att mitt ärende skulle behöva gå ända upp till kammarrätten innan domarna såg det självklara: Kejsaren stod naken utan ens ett fikonlöv till lagstöd för sina gärningar.

***

Även för kretsen kring Sten Mörtstedt och nya HQ-styrelsen måste kammarrättens utlåtande ha kommit som en kalldusch. Nya HQ-styrelsen har – i sina masstämningar och svepande anklagelser mot tidigare HQ-styrelsen – levt högt på Finansinspektionens och förvaltningsrättens fjolligheter om kompletterande ansvar och ansvarsgenombrott.

Samtidigt kvarstår de principiella frågor jag ställde i går, och jag upprepar dem:

Kan vi anförtro myndigheter dessa enorma maktbefogenheter när såväl ledning  som styrelse – som i Finansinspektionens fall – har så uppenbara brister i både kompetens och omdöme?

Vad gör finansmarknadsminister Peter Norman: Tänker han fortsätta att blunda med hela huvudet i den heliga finansiella stabilitetens namn  eller börja inse att det är dags att införa en separat sanktionsnämnd – så att inte Finansinspektionen får fortsätta vara polis, åklagare och domare i en och samma missbrukande instans?