Skip to content

Ett anständigt förslag…

Jag vet inte om ni följt de senaste HQ-turerna i tidningarna. Men familjen Qviberg hade lämnat in en anmälan till Finansinspektionen eftersom det prospekt som HQ AB givit ut inför den senaste (men ingalunda sista) nyemissionen innehöll uppenbara felaktigheter. I ett brev till FI hade aktieägaren Eva Qviberg påpekat att påståendet att ”styrelsen inte känner till några överenskommelser mellan aktieägare som syftar till gemensamt inflytande över bolaget” inte stämmer. I själva verket är det grundfalskt. Sten Mörtstedts Herma Securities och Christer Sandbergs bolag CLS Fastighets AB har ju kört tandem sedan början. Stensruds Solbakken har hängt på. En siamesisk tvilling är mer självständig än Christer Sandberg från Sten Mörtstedt.

Det intressanta är att Finansinspektionen faktiskt inte prövar innehållet i prospektet i sak. FI gör en avstämning mot en checklista. Och när myndigheten blir upplyst om felaktigheter, konstaterar den bara att det är styrelsens sak att svara för innehållet.
Fast hade någon väntat sig att Eva Qviberg skulle få en fair prövning av Finansinspektionen sedan hon låtit anmäla HQ:s prospekt dit? Inte jag….

Martin Andersson på Finansinspektionen och Christer Sandberg på HQ AB har ju väldigt likartade intressen. Christer Sandberg lutar sig mot Finansinspektionen i sina försök att pressa pengar ur familjen Qviberg och revisorn KPMG. Martin Andersson å sin sida ser säkert gärna att Sandberg lyckas skandalisera alla i gamla HQ-styrelsen så att blickarna hålls borta från Finansinspektionen och de grova övertramp myndigheten själv gjort sig skyldig till i indragningen av HQ Banks tillstånd.

Att familjen Qviberg ligger kvar med ett ägande i HQ irriterar förstås (se länk till ”Realtid” här nedan). Det innebär ju att Sandberg et co inte kan göra helt och hållet som de vill utan att mötas av besvärliga frågor. Vi har ju sett hur HQ:s ordförande tankat styrelsearvoden ur ett litet processbolag värdiga börsens tiotaggare. Och vi har ju sett hur han beviljat sig höga konsultarvoden vid sidan av utan att anmäla närståendetransaktioner. Det är väl också därför han nu försöker få familjen att sälja sitt innehav.

Jag har då ett tips till Christer Sandberg och Sten Mörtstedt. Varför inte göra som förra gången – det vill säga skicka mäklaren Patrik Gransäter med ett bud hem till familjen Qviberg? Den gången handlade det visserligen – se min bloggpost ”Strunta i norrmannen!” , ursprungligen publicerad 28 maj 2012, nu ompublicerad idag – om att Qviberg skulle k ö p a Sandberg och Mörtstedts aktier för att sedan kunna likvidera HQ. Gransäters uppdrag skulle emellertid nu vara det motsatta: ett erbjudande om att familjen Qviberg skulle s ä l j a kvarvarande aktieposter i HQ.

27 kronor aktien var visst erbjudandet då. Och det skulle väl kanske kunna vara en gångbar siffra också i dag? Visserligen ligger kursen numera på mindre än en hundradel av det beloppet. Men med tanke på hur segerviss Sandberg försöker framställa sig som inför kommande processer vore det väl en smal sak att hysta upp lite av Mörtstedts stålar nu för att få mångfalt igen senare? Och man vet ju aldrig: kanske att familjen Qviberg nappar.

http://www.realtid.se/ArticlePages/201303/22/20130322093842_Realtid807/20130322093842_Realtid807.dbp.asp

”Strunta i norrmannen!” (Favorit i repris)

(Nedan följer en text som jag publicerade här på bloggen den 28 maj 2012. När jag nu i mars 2013 skulle länka tillbaka till den upptäckte jag att den var borta, raderad. Det är möjligt att jag själv har gjort något klumpig knapptryckning och strukit den. Men jag tror det inte. Hursomhelst kommer den här i repris. Läs den och min nästföljande kommentar och dra sedan själv slutsatsen av hur fristående från varandra CLS Fastighets AB, Herma Securities och Solbakken egentligen är….)

Av kommentarer jag har fått här på bloggen har jag förstått att en del ogillar att jag kallar Christer Sandberg och kretsen kring HQ:s huvudägare Sten Mörtstedt för ett gäng skojare. Är det kanske inte legitimt för ett bolag att söka utkräva ansvar av tidigare styrelse om man anser att den har agerat felaktigt?
Jo, det är det förstås.
Men jag hävdar att det knappast är omsorgen om eventuellt förfördelade småaktieägare som vägleder Christer Sandberg och nya HQ-styrelsen. Jag har visserligen inte kunnat undgå att se att Sten Mörtstedt försökt framställa sig som den store filantropen, alla små aktieägares vän och beskyddare. Men jag skrattade både rått och högt när jag läste de pretentiösa anspråken i en intervju i Veckans Affärer.

Till saken hör att Sandberg och Mörtstedt i efterhand i rent spekulativt syfte köpt på sig en massa aktier. Och till saken hör vidare att Sandberg och Mörtstedt inte bryr sig ett smack om övriga aktieägare om de själva kan göra sig en hacka. De är till och med beredda att blåsa sin norska partner, Kristoffer Stensrud. Vilket strax ska beskrivas.
Christer Sandberg känner jag inte. Jag har sett honom bara en gång, då han uppträdde som Mörtstedts ombud vid årsstämman i HQ AB i september 2010. Hans framträdande var så forcerat att det verkade inrepeterat; som om han stått framför hallspegeln hela kvällen dessförinnan och övat sig.

I mina ögon påminner Sandbergs och nya HQ-styrelsens agerande mest av allt om arbetsmetoderna hos de så kallade fakturaskojare som brukar trakassera småföretagare med fejkade fakturor och påhittade avtal. Syftet med nya HQ-styrelsens alla stämningar är detsamma: att med hot och skrämsel, med grundlösa beskyllningar och ohemula anklagelser försöka tvinga fram pengar.
Det är inte bara vi i gamla HQ-styrelsen och revisorn som har dränkts i mer eller mindre bisarra stämningar och pseudorättsliga krav. HQ AB:s stämning av Carnegie – där Christer Sandberg med advokatkollegerna i Roschiers benägna bistånd försökte komma över allt från officiella dokument till privata mejlkorgar – är bland det mer falsettartade jag har läst. Och senaste bravaden från Christer Sandberg lär vara att han anmält Leif Ljungholm, sin företrädare som ordförande i HQ-styrelsen (alltså inte den styrelse som satt med den kapsejsade banken utan den som tillträdde därefter), till Advokatsamfundets disciplinnämnd för att denne inte velat lämna över sina privata minnesanteckningar…
Jämfört med vissa element i advokatkåren framstår finansbranschens värstingar som rena dygdemönstren.

Fast åter till min inledande fråga: vad menar jag när jag hävdar att Sandberg och Mörtstedt bara hycklar omsorg om småaktieägarna?
Tja, ta del av följande sedelärande historia:

Jag har flera gånger hört att Mats Qviberg har fått erbjudande att köpa Mörtstedts m fl aktier för ett saftigt överpris. Detta vore ju onekligen pikant mot bakgrund av den bild som Mörtstedt och Sandberg försöker etablera av sig själva i media . Nu har jag – direkt ur hästens mun så att säga – fått bekräftat att så var fallet och hur det gick till.
Sent en söndagkväll, vid halvelvatiden, kom en mäklare som nu håller på att sätta upp en egen låda på stan (tillsammans med Fredrik Crafoord för övrigt; mannen som ansvarade för den fatala tradingportföljen i HQ Bank) hem till Mats Qvibergs privata bostad. Med sig hade han ett erbjudande om att Qviberg skulle få köpa Mörtstedts, Sandbergs och Stensruds aktier för det facila priset av 25-27 kronor styck. Dagens notering ligger på drygt 1 krona.
Det briljanta med den operationen, tyckte mäklaren och hans uppdragsgivare, var att Mats Qviberg genom att slanta upp några hundra miljoner skulle kunna ta kontrollen över HQ AB. Därefter skulle han kunna likvidera bolaget och begrava alla stämningar och krav.
Så mycket alltså för Mörtstedt-gängets omsorger om småaktieägarna… Dessa skulle naturligtvis inte få ut en krona.

Mats Qviberg, som blev förbannad över det osmakliga förslaget, höll dock masken och påpekade stillsamt att mäklarens uppdragsgivare nog inte hade tänkt igenom saken riktigt. Om Mats Qviberg skulle acceptera förslaget skulle han och hans familj ju komma upp över 30 procent av aktierna i HQ AB. Och då skulle budplikten utlösas så att han tvangs lägga bud på hela bolaget – alltså inte bara på de aktier som kontrollerades av Mörtstedt, Sandberg och Stensrud. Hade han och hans uppdragsgivare reflekterat över det?
Mäklaren såg ut som en fågelholk i ansiktet. Nej, det hade de inte… Vilket kan tyckas genant, men möjligen var mäklarens omdöme fördunklat av den success fee han hoppades räkna hem om affären gick i hamn. Mäklaren gav dock inte tappt. I stället ursäktade han sig och gick ut i trädgården och ringde ett telefonsamtal.
När han kom tillbaka sa han glädjestrålande: ”Vi struntar i norrmannen!”
Varpå Mats Qviberg skickade mäklaren på porten.

Vilka slutsatser kan man då dra av detta? Ja, bland annat följande:
1. Nya HQ-styrelsen leds av en ordförande som uppenbarligen struntar i AB-lagens krav att styrelsen har att verka för samtliga aktieägares intressen; han agerar enbart i sitt och Sten Mörtstedts intresse.
2. HQ:s styrelseordförande drar sig inte för att blåsa sin egen samarbetspartner, ”norrmannen” vars son är nominerad för omval till HQ:s styrelse vid stämman nu den 1 juni. Jag misstänker att det kan bli intressanta samtal dem emellan framöver.
Teoretiskt skulle man i och för sig möjligen kunna påstå att mäklaren förivrat sig, och agerat utan Mörtstedtgängets samtycke. Teoretiskt skulle mäklaren kanske chansat och låtsats som om han hade ett uppdrag som han ännu inte sålt in hos de tilltänkta uppdragsgivarna.
Men varför skulle han i så fall gå undan och ringa ett telefonsamtal sent, sent söndag kväll? Vem ringde han till? Och varför var det just ”norrmannen” som blev avhängd?
Vore jag småaktieägare vid HQ:s stämma nu på fredag skulle jag dra öronen åt mig när HQ-ordföranden Christer Sandberg vill femfaldiga sitt styrelsearvode och äskar 1,5 miljoner kronor i ersättning.

Det är deras pengar han spenderar. Men det är inte deras intressen han värnar. Och uppenbarligen inte partnern ”norrmannen” Kristoffer Stensrud och styrelsekollegan Alexander Stensruds intressen heller.

”L’état, c’est moi” – men vem är ”Banken”?

Jag har som sagt skummat rapporten från Navigant. Vad jag förstår innehåller den egentligen inget nytt jämfört med vad till exempel Finansinspektionen och HQ tidigare påstått, möjligen bara framställt på ett lite annorlunda och förhoppningsvis mer kvalificerat vis.
När man läser Navigants rapport ska man komma ihåg att värderingar som sagt inte är någon exakt vetenskap – även om nya HQ-styrelsen och Finansinspektionen har all anledning att försöka framställa det som så. Redovisningsregler under IFRS och IAS är föremål för tolkningar.

Navigant gillar uppenbarligen inte den definition av aktiv marknad som HQ Bank har använt sig av i portföljen. Det må vara hänt; var gränsen ska dras för när en marknad är aktiv och när den inte är det kan diskuteras. Men andra experter har kommit fram till att HQ Banks definition var fullt tillfredsställande. Så det är en tolkningsfråga.
Skillnaden i den bedömningen leder fram till att Navigant använder noterade priser som rättvisande marknadspriser också då ingen egentlig handel – enligt HQ Banks definition – har försiggått. Och anser man som Navigant att ställda/noterade priser representerar ett verkligt värde, ja då kanske man kan använda sig av edgen på det vis som Navigant gör. Enligt HQ:s dåvarande revisor kunde man emellertid inte göra det, beroende just på att de noterade priserna var otillförlitliga och värderingen av den samlade portföljen därigenom blev i stort sett meningslös. Edgen för individuella instrument kunde däremot, ansåg han, användas som en indikator för att specialgranska vissa positioner.

Så långt inga konstigheter. Olika bedömare gör olika tolkningar av IFRS och IAS. Problemen uppstår när man som Finansinspektionen i sitt beslut att dra in tillstånden för HQ Bank kategoriskt och grovt okunnigt hävdar att en viss tolkning eller en viss modell är felaktig, vilket som bekant fick förödande konsekvenser.
Jag har emellertid lite svårare att följa Navigants resonemang när rapportförfattaren och medarbetaren Brent Kaczmarek dömer ut begreppet ’mean reversion’ och användandet av historiska volatiliteter i den teoretiska värderingen. För mig förefaller det fullt logiskt att använda historiska volatiliteter; vad jag förstår är det också så en hel del modeller utformats. Men för all del, jag är inte optionsteoretiker och jag har inte arbetat med vare sig trading eller värdering av finansiella instrument.
Så långt uppfattar jag inte att Navigants rapport innehåller några kioskvältare eller någon ny information. Åtskilliga av de modellinvändningar som Brent Kaczmarek för fram har för övrigt redan bemötts och avvisats, till exempel av Revisorsnämnden i samband med nämndens prövning av Finansinspektionens anmälan av revisorn Johan Dyrefors.

Det finns dock annat i rapporten som fångar mitt intresse – och som borde föranleda ett antal frågor hos en reflekterande läsare. Det handlar då inte längre om modellen som HQ Bank använde för sin värdering. Utan om hur HQ Bank, enligt Navigant, INTE använde modellen utan tvärtom bröt mot de statuter man sagt sig följa.
Kaczmarek går in och analyserar ett antal transaktioner och optionsprissättningar lite närmare. Han finner då att ”Banken” inte alls har använt sig av de historiska volatiliteter som ”Banken” säger sig nyttja i det fall att en teoretisk värdering görs. I stället, menar Kaczmarek, tycks volatiliteterna ha valts lite hipp som happ. Dock noterar han en systematik i valet som tyder på att skulderna undervärderades och tillgångarna övervärderades.
Detta skulle alltså betyda inte att värderingsprinciperna i sig var fel – om dem kan de lärde tvista – utan att de fastslagna värderingsprinciperna inte följdes. Och då talar vi om helt andra saker än redovisningsortodoxi; hur IFRS och IAS ska tolkas och inte tolkas. Då talar vi om brott mot modellen och brott mot de instruktioner bankens styrelse godkänt. Om Navigants iakttagelser är korrekta skulle det nämligen betyda att ”Banken” bröt mot de regler som satts upp för hur tradingportföljen skulle hanteras och värderas.

Kaczmarek menar att det är exakt vad som har skett; att kurserna manipulerats och att orealiserade förluster med hjälp av fixade volatiliteter rullats på framtiden. Han hävdar vidare att ”Banken” i anslutning till årsskiften och halvårsskiften lagt Kalle Anka-kurser i systemet för att därigenom få ner den så kallade edgen. (Varför ”Banken” skulle söka frisera edgen begriper jag emellertid inte riktigt och får någon gärna hjälpa till att förklara. Om det var för att lura riskavdelningen, så hjälpte det knappast med tillfälliga manipulationer; riskavdelningens personal hade ju tillgång till edgen kontinuerligt varje dag på det excel-ark som printades ut efter handelns slut. Så de skulle knappast låta sig påverkas av någon enstaka ”glädjenotering”. Och revisorn hade ju sagt att han inte fäste någon större tilltro till edgen, så syftet med transaktionerna kan knappast ha varit att försöka vilseleda honom.)

Nya HQ-styrelsen tycker uppenbarligen att uppgifterna är så frapperande att de har fogat dem till sitt yttrande till Stockholms tingsrätt. Vad jag tycker är frapperande– om Navigants tolkning av materialet stämmer – är vad det i så fall betyder i skuldfrågan. Och vilka slutsatser nya HQ-styrelsen i så fall drar av sitt eget agerande med masstämningar och smutskastning.

Om ”Banken” har brutit mot de interna reglerna, om ”Banken” har manipulerat kurser, om ”Banken” har rullat förluster framför sig så har rimligen ”Banken” gått bakom ryggen på sin egen styrelse. Detta är förvisso förskräckligt.

Men vem är ”Banken”?

Eftersom datorhandeln ännu inte är så sofistikerad att den kan hantera en tradingportfölj liknande den som fanns i HQ Bank, och i vart fall inte var så utvecklad under 2007 då manipulationerna enligt Navigant påstås ha börjat, så måste ju rimligen ”Banken” vara en person av kött och blod. Givet att Navigants analys är korrekt – vilket för övrigt inte alls är givet, men det lämnar vi för tillfället därhän – så måste det alltså ha varit en person av kött och blod som i så fall har satt dessa felaktiga priser, som manipulerat portföljen, som fibblat med Dag 1-resultat och rullat förluster – och som enligt Navigant gjort detta under flera år.

Så återigen. Om man nu tror att Navigants påståenden stämmer blir frågan: Vem är ”Banken”?

Det fanns eller finns ingen person i HQ-koncernen som hette eller heter ”Banken”. Det fanns ingen enskild person i HQ-koncernen som ens representerade ”Banken”. Men det fanns en person i HQ Bank som hade till uppgift att sköta tradingportföljen, och som också gjorde så under den period som Navigant analyserar och kritiserar. Så om påståendena i Navigants rapport skulle stämma – och nya HQ-styrelsen tycks hävda detta – i så fall blir det än obegripligare varför Christer Sandberg och hans kompisar agerar som de gör.

På så gott som samtliga ställen i rapporten kan man nämligen byta ut ”Banken” (”The Bank”) mot ”Fredrik Crafoord”. Och om nu nya HQ-styrelsen tror att Navigants värdering och beskrivning av vad som har förevarit är korrekt – varför har Christer Sandberg och hans kumpaner då inte stämt Fredrik Crafoord? Eller polisanmält honom för svindleri och allsköns ekonomiska oegentligheter? Hur ska man kunna hävda att dessa märkliga transaktioner har skett utan att tradingchefen som rattade portföljen var delaktig?
(För balansens skull får ni gärna prova att byta ut ”The Bank” mot ”Pernilla Ström”, inte minst för muntrationens skull. (Och nu vet jag att mina gamla finansmarknadskompisar Arge Handlaren och MN – ni vet vilka ni är! – ligger dubbelvikta inför blotta tanken; jag bjuder på det. ))
Ja, hur kommer det sig att Fredrik Crafoord faktiskt är den ende som INTE har blivit stämd och polisanmäld av nya HQ-styrelsen? Och hur i all sin dar skulle dessa påstådda manipulationer ha kunnat ske, tradingchefens medverkan förutan?
Är det Styrelsen som har gjort detta? Och vilken styrelse? Bankens styrelse eller Moderbolagets där jag själv satt? Och, om Navigants påståenden stämmer, hur har det i så fall gått till?

Har jag som styrelseledamot i moderbolaget hackat mig in i Crafoords dator efter stängning, månne, och ändrat kurser och fixat med volatiliteter? Det vore att tilltro mig dator- och tradingkunskaper som jag skulle finna rent smickrande, men dessvärre inte kan göra anspråk på….
Eller skulle Crafoord ha hotats och tvingats att bryta mot regelverket, med pistolen mot tinningen månne? Och vem skulle ha hotat honom? Styrelsen? Jag? Har jag kanske placerat ett hästhuvud i Crafoords bädd på det att han skulle dölja växande förluster i tradingportföljen? Det vore onekligen en möjlighet, hästhuvudet menar jag, men varför? Vad skulle jag ha för vinning av det?
Om nya HQ-styrelsen tror på den rapport man har beställt blir det obegripligt varför man har stämt i stort sett alla utom den person som implicit pekas ut som ansvarig i rapporten.

Navigants rapport väcker frågor – fast av annat slag än vad HQ-styrelsen kanske har tänkt sig. ”L’état, c’est moi!” utbrast en fransk monark och vi vet alla flera hundra år senare vem det var.
Men ”Banken” – vem är det?

Trovärdighetsslaget

Jag har nu tagit del av den rapport som enligt Dagens Industri ”kastar nytt ljus över HQ-skandalen” och som tidningens rubrikjagande reporter påstår ”kan få stor betydelse för de civilrättsliga processer som fortfarande pågår efter haveriet i HQ Bank.”
Tänk, det tror jag inte alls att den kommer att få. Och i vart fall inte på det vis nya HQ tänker sig.
Rapporten är skriven av en amerikan som heter Brent Kaczmarek och som arbetar på en konsultfirma, Navigant Group som är inriktad på att skriva underlag för högstbetalande i olika tvister och rättsprocesser.
Författaren själv framställer sig som expert på värderingar, påpekar att han är ”Chartered Financial Analyst, CFA” och understryker hur respekterad en sådan titel är. Han räknar också upp sektorer och världsdelar där han ska ha varit engagerad. Allt, antar jag, ägnat att injaga respekt och aktning. Och det kan behövas. Eftersom värderingar inte är någon exakt vetenskap kommer utsaga stå mot utsaga, expert mot expert. Frågan om hur en korrekt värdering av tradingportföljen skulle ha gått till kan därmed ytterst bli en fråga om regeltolkarens trovärdighet.

Så låt oss då granska HQ:s inhyrda superanalytiker lite närmare i sömmarna. Av Navigants hemsida framgår att Brent Kaczmarek är expert på värderingar och att han täcker så vitt skilda sektorer som energi, finansiella tjänster, tillverkning och telekom. Det är ju en bredd som skulle imponera på vem som helst.
Men under utbildning står ingen hänvisning till vare sig MIT, Stanford eller Harvard, vilket man kanske kunnat vänta med tanke på en sådan kompetensmassa. Det finns heller inte någon PhD angiven. I stället refereras till University of Virginia. Det är förvisso ett OK lärosäte. Men det är inte något av elituniversiteten.
På nätet finns förbluffande få hänvisningar till Kaczmarek. Kring en tung auktoritet borde det, tycker jag, ha funnits mer.
Men så får jag träff: Brent Kaczmarek är ”undergraduate in finance” från University of Virginia. Han har alltså motsvarande en svensk högskoleexamen i ekonomi från ett hyfsat bra universitet.
Det behöver dock självklart inte betyda att han inte besitter en massa kunskaper inom värdering av komplexa finansiella instrument, kunskaper som han kan ha förvärvat på andra håll och senare i livet under sin yrkeskarriär. (Det mesta av det jag kan om ekonomi har jag till exempel lärt mig efter Handels, inte medan jag gick där.) Men av den som gör anspråk på internationell expertstatus skulle i vart fall jag förvänta mig lite mer akademiskt torrt om fötterna.

Nåväl, Kaczmarek är också CFA, Chartered Financial Analyst. Och det kan ju låta imponerande. Men kretsen av CFA-are är nu inte fullt lika exklusiv som den kan framstå i Navigants skrivningar. Det finns nästan 100 000 personer som kan sätta CFA på sitt CV. Motsvarande titel i Sverige är ”diplomerad finansanalytiker”, även om kompetenskraven säkert kan vara betydligt högre för att bli CFA än för att bli diplomerad i Sverige.
Att det finns ganska gott om CFA, diskvalificerar förvisso heller inte Navigants rapportförfattare från att göra anspråk på att vara ledande värderingsexpert. Det kan han ju mycket väl vara – även om jag kanske i valet mellan en internationellt meriterad professor i finansiell ekonomi (som Clas Bergström) och en grundutbildad finansanalytiker nog skulle satsa mina pengar på den förra.

Men så råkar jag komma in på en länk från den amerikanska staten. Den återger ett förhör i en tvist mellan ett guldbrytningsföretag Glamis Gold Ltd och den amerikanska staten i augusti 2007. Brent Kaczmarek hade agerat expert och gjort en värdering av gruvtillgångarna. Nu blev han underkastad ett korsförhör.
Det är ett fascinerande dokument. Motpartens ombud, Mr McCrum, gör mer eller mindre slarvsylta av Kaczmarek. Det finns inte mycket trovärdighet kvar när förhöret är över. Här finns lysande partier, spännande som en Perry Mason-deckare, när McCrum cirklar som en haj kring sitt byte, samtidigt som Navigants medarbetare får allt svårare att hävda sin värderingsexpertis eller försvara sin värdering baserad på extremt volatila spotpriser. Det är nästan så att man som läsare säger ”Puh!” själv när Kaczmarek äntligen släpps iväg och ett annat vittne tar plats.
Vi får väl hoppas att Kaczmarek är lite duktigare på att värdera finansiella derivat än vad han verkar ha varit på att värdera mineraltillgångar. Andra är betydligt mer kompetenta än jag att bedöma den saken. Men med tanke på att Kaczmarek själv i förhöret i fallet Glamis Gold tycks anse att ’tillgång som tillgång, kan man värdera det ena så kan man värdera det andra’ så skulle i vart fall jag vara väldigt försiktig innan jag tog Navigants utsagor för allenarådande sanning.

Läs själva här www.state.gov/documents/organisation/93404.pdf . (Skulle det komma upp ett felmeddelande; skriv då i stället in adressen i googles sökfält och hitta dokumentet den vägen.)
De delar som gäller Brent Kaczmarek återfinns på sidorna 75-144 och sträcker sig mellan styckena 697-782.

Jag återkommer till mina reflektioner kring innehållet i rapporten i mitt nästa inlägg.Till dess: nöjsam läsning!

Vem var passiv i HQ AB:s styrelse?

Jag fick en fråga om styrelsearbete – om vi inte satt och halvsov där i HQ AB: s styrelse. Det är ju faktiskt samma påstående som FI brukar framföra. Och varför jag fortsätter att slåss mot FI och inte bara går vidare. Mitt svar är detta:

Jag brukar kalla en spade för en spade. Jag gjorde det som skribent och kolumnist. Och det gör jag även i styrelserummen. Det är därför så många storägare av kött och blod brukar uppskatta mig, och därför som så många tjänstemanna-styrda organisationer – med utspritt och oklart ägande – skyr mig. De vill inte ha en ifrågasättande hagga i håret.

Jag har genom åren – genom de uppdrag jag har haft privilegiet att väljas till – byggt upp en enorm styrelseerfarenhet; inte minst bland många mindre och mellanstora bolag där det inte alltid har ansetts så viktigt att hålla sig inom ramarna.(Som med Wedins skor och accessoarer till exempel; ett bolag som shanghajades av en osannolik person, som ljög styrelsen rakt upp i ansiktet.)
Jag har suttit i styrelser där det har blivit problem eller uppdagats problem och där jag själv tyckt att nu får vi kavla upp ärmarna och hugga i – men där jag i stället har noterat hur mina styrelsekolleger börjat flacka med blicken och söka efter nödutgången. Det gäller inte minst de så kallade ”fina” styrelseledamöterna – de som suttit i börsens storbolag och som därför uppenbarligen inte tyckt att de har behövt läsa på handlingar eller fundera över strategier i småskuttar där jag själv varit aktiv.

Och jag har i olika sammanhang suttit i styrelsemöten där ledamöter tassat runt den elefant som stått väldig och tydlig och stampat i rummet, samtidigt som jag bitit mig själv i tungan och tänkt att jag först ska se om någon vågar tala ut om allt detta som vi alla ändå ser; men där jag sedan fått säga ”för f-n, ser ni inte Elefanten?!” – och alla därefter kommit tassande EFTER mötet och sagt att det var ju himla bra att jag påpekade detta.

Så när Finansinspektionen svartlistar mig från styrelseuppdrag i den finansiella sektorn och hävdar – utan någon som helst föregående undersökning – att jag har varit ”för passiv” när det gäller dotterbolaget HQ Bank så får det mig att fara i taket. Ingen som har sett mig arbeta i en styrelse skulle kalla mig passiv. Flera skulle säkert kalla mig rabiat. Ingen som har sett mig arbeta i en styrelse skulle säga att jag jamsar med. Men jag tror att de flesta ändå skulle säga att jag bidrar. Och det är också därför som jag orkar slåss så hårt mot en inkompetent myndighet som Finansinspektionen, ledd av en så ryggradslös person – han har ännu aldrig vågat möta mig ansikte mot ansikte – som Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson.

Nu är ärendet uppe i Högsta Förvaltningsdomstolen. FI fick ju storstryk i kammarrätten som rev upp FI:s beslut och underkände förvaltningsrätten. Det är FI som har drivit svartlistningen av mig upp till HFD, inte jag. Högsta Förvaltningsdomstolen beviljade prövningstillstånd främst för att granska talerätten, i andra hand själva saken. Det betyder att Högsta Förvaltningsdomstolen ska ta ställning till om det alls var rätt att jag som privatperson fick överklaga Finansinspektionens beslut att olämpligförklara mig som styrelseledamot i finansiella bolag. Formellt var det ett ärende mellan Öhman Fonder och Finansinspektionen. FI brydde sig ju heller inte om att meddela mig att jag blivit svartlistad. Desto snabbare var myndighetens tjänstemän däremot med att ringa och tipsa journalisterna.

Det ska bli intressant att se hur Högsta Förvaltningsdomstolen resonerar. Det kommer att bli en internationell praktskandal om Domstolen skulle komma fram till att jag INTE hade rätt att överklaga Finansinspektionens lättvindigt utdömda yrkesförbud. Och skulle Högsta Förvaltningsdomstolen riva upp Kammarrättens utlåtande och gå på Finansinspektionens linje, där en styrelseledamot i ett moderbolag görs strikt ansvarig för den operativa verksamheten långt ner i ett dotterbolag – ja, då kommer hela styrelse-Sverige att skakas om. Då lär Martin Andersson och hans oduglingar själva få ta plats i de finansiella bolagens styrelser. Det kommer nämligen uppstå väldigt många vakanser.

Bondfångare söker flis

Det är mycket uppförsbacke för nya HQ-gänget just nu… Halva det egna kapitalet förbrukat. Kontrollbalansräkning upprättad. 69 miljoner kronor spenderade på tvivelaktiga advokatutredningar. Och nu väntar ännu en nyemission, denna gång om 25 miljoner kronor att förslösa i fruktlösa  stämningar och uppblåsta styrelsearvoden.

Samtidigt har HQ-styrelsen återigen förhalat det krav på en särskild granskningsman som framställts av minoritetsaktieägarna. Redan i höstas begärde familjen Qviberg att få de minst sagt märkliga ekonomiska mellanhavandena som förevarit mellan bolaget och dess ordförande Christer Sandberg  genomlysta. Christer Sandberg hade ju låtit sin egen firma debitera HQ för påstådda konsulttjänster. Sådana så kallade närståendetransaktioner ska ovillkorligen rapporteras till marknaden. Men i stället hade de nogsamt dolts för allmänheten och småaktieägarna. Nu ställer styrelsen in den extra bolagsstämma som skulle tillsätta just en sådan granskningsman och hänvisar till den ordinarie stämman.

Det är inte första gången HQ-styrelsen under Christer Sandbergs ledning obstruerar mot andra aktieägares krav på granskning.  Sommaren 2011 meddelades t ex att nya HQ träffat en förlikningsuppgörelse med Fredrik Crafoord, den person på gamla HQ som basade över tradingen och ansvarade för den olycksaliga portföljen. Eftersom den nya HQ-styrelsen samtidigt vräkt ut stämningar över den gamla styrelsen, var det inte alldeles ointressant att få detta avtal granskat. Men den granskningsman, Ronny Henning, som sent omsider och mycket motvilligt tillsattes hade väldigt svårt att få tillgång till relevanta uppgifter.

Och nu fortsätter alltså, med kontrollbalansräkning och ytterligare nyemissioner, det ekonomiska kvacksalveriet. HQ-styrelsens agerande tar mer och mer formerna av en dokusåpa. Så kanske att man i all ödmjukhet kan få föreslå TV4 eller någon annan alert dokuproducent ett nytt TV-format: Vad sägs om  ”Bondfångare söker flis”?

 

  http://www.realtid.se/ArticlePages/201301/23/20130123095923_Realtid668/20130123095923_Realtid668.dbp.asp

 

Som man känner sig själv känner Sandberg andra…

Som man känner sig själv känner man andra sägs det. HQ:s nuvarande styrelse har ju anklagat oss i gamla HQ-styrelsen för oegentligheter och värderingsfiffel när det gällde tradingportföljen, fast utan att kunna precisera hur detta gått till och hur en korrekt värdering skulle ha sett ut. HQ:s ordförande Christer Sandberg är uppenbarligen själv inte alldeles oförfaren i konsten att redovisa värden i bokföringen som har mycket lite med verkligheten att skaffa. Döm själva:

I spekulativt syfte köpte Christer Sandberg på sig HQ-aktier under 2011. Antagligen trodde han sig kunna skrämma fram en snabb förlikning och casha hem på investeringen. (Läs tidigare inlägg här på bloggen om hur han försökte få Mats Qviberg att köpa hans och Sten Mörtstedts poster till ett våldsamt överpris: ”Strunta i norrmannen!”.) När Sandberg tillträdde som ordförande i HQ AB tvangs han som alla andra förtroendevalda insynsregistrera sina innehav.

Den 17 juni 2011 ägde Christer Sandberg via bolag 1.662.081 st HQ-aktier. Under resten av året köpte han på sig ytterligare aktier. Den 31 december 2011 hade Sandberg 1.871.667 st aktier i HQ AB. Dessa var placerade i hans fastighetsbolag CSL Fastighets AB, vars årsredovisning för 2011 inkom till Bolagsverket den sista juli 2012 – och ur vilken jag hämtat siffrorna nedan.

Av årsredovisningen framgår det att Christer Sandbergs bolag har anläggningstillgångar – fastigheter – om 22 miljoner kronor, omsättningstillgångar om 8,5 Mkr samt värdepapper om 16,8 Mkr. Bolaget – ett hundratusenkronorsbolag – har knappt 5 Mkr i eget kapital samt 2,8 Mkr i obeskattade reserver. Bolaget har därmed nästan 40 Mkr i skulder. Fastigheterna är intecknade fullt ut.

Den intressanta posten här är ”Finansiella anläggningstillgångar”, där värdepappersinnehavet redovisas.

Under 2010 ägde fastighetsbolaget aktier för 0 kronor. Under 2011 redovisar Christer Sandberg ett innehav om 16.781.519 kronor. Det finns skäl att anta att dessa värdepapper är just de HQ-aktier som Christer Sandberg förvärvat under året.

Att ett fastighetsbolag, som säger sig ha till syfte att ”äga och förvalta fastigheter”, äger värdepapper för nästan lika stora belopp som hela fastighetsbeståndet kan tyckas pikant. Det gäller inte minst mot bakgrund av att aktieinnehavet dessutom anges som långsiktigt och värdepappren därför klassas som anläggningstillgångar. Men för all del.

Märkligare är informationen i en separat not i årsredovisningen. Medan det bokförda innehavet anges till nästan 16,8 Mkr uppges marknadsvärdet begränsa sig till 7.750.537 kronor. Skillnaden mellan det bokförda värdet och det angivna marknadsvärdet skulle alltså uppgå till över 9 Mkr.

Eller annorlunda uttryckt: det marknadsvärde som Christer Sandberg själv anger för värdepappersinnehavet i årsredovisningen uppgår till mindre än hälften – 46 procent – av det i böckerna upptagna värdet… En sådan värderingsmetodik får väl anses extra djärv när den görs av en person som i salvelsefulla inlägg inför HQ:s nuvarande aktieägare går till storms mot uppblåsta balansräkningar.

Som förklaring till den stora diskrepansen anger Christer Sandberg att ”Innehav är långsiktigt och värdenedgång anses inte bestående, därav har nedskrivning ej gjorts”. Sandbergs aktieinnehav skulle alltså ha drabbats av en partiell, tillfälligt övergående härdsmälta, som han inte behöver bry sig om. Sådant kan förvisso hända. Men det är onekligen iögonenfallande med en övervärdering om hela 9 Mkr, inte minst med tanke på att bolaget har skulder på 40 Mkr.

I januari 2012 tecknade sig Christer Sandberg i nyemissionen för 6.605.472 aktier à 0,75 kr vilket innebar att han lade in ytterligare 5 Mkr i köp av HQ-aktier. Därtill kommer kostnaden för eventuella extra teckningsrätter. Totalt innehav efter nyemissionen, dvs i slutet av januari 2012, var således 8.477.139 st aktier. Med det hade CSL Fastighets AB ökat sitt innehav i HQ från 6,7 procent till 12,1 procent av aktierna. Någon flaggning när innehavet passerade 10-procentsgränsen tycks bolaget dock inte ha brytt sig om; HQ-ordföranden Christer Sandberg står väl över även sådana futiliteter. Ändå är det faktiskt ett krav på den lista där HQ-aktien nu handlas.

Trist nog tycks emellertid verkligheten ha fortsatt att gå Christer Sandberg emot. HQ-aktien kom ju inte alls att återhämta sig under 2012. Tvärtom har den fortsatt att rutscha utför. Idag, januari 2013, handlas HQ – efter”kursvårdande” aktiviteter i slutet av varje dags handel – till 0,55 kr. Värdet på CSL Fastighets AB:s innehav av HQ-aktier uppgår därmed till knappt 4,7 Mkr…

Det är ju ganska långt från 16,8 Mkr i böckerna om man säger. Nu är det förvisso möjligt att posten om 16,8 Mkr i balansräkningen inte alls gäller bara HQ-aktier, att HQ-aktierna i själva verket svarar för en försumbar del av detta belopp. Men jag har svårt att tro det. Med tillskottet i nyemissionen borde Sandberg därmed ha plöjt ner runt 22-23 Mkr i HQ-aktier. Det kan inte kännas sådär väldigt muntert med tanke på hur kursen utvecklat sig. Och frågan är ju förstås vad Sandbergs revisor säger när han ska revidera bokslutet per den 31 december 2012. Om Sandberg framhärdar i att hävda att anskaffningsvärdet skulle vara det ”sanna” värdet, och alltså det som ska tas upp i böckerna, så uppstår ju ett hål jämfört med den noterade kursen om runt 17-18 Mkr.

Kanske är det också i det ljuset – och mot bakgrund av att CSL har omfattande lån och därmed rimligtvis kreditgivare som måste hållas på gott humör – som de minst sagt märkliga handelsmönstren i HQ bör betraktas. Börskursen handlas nämligen systematiskt upp inför varje dags avslut, och – kan tilläggas – inför varje årsslut.
2011 såg kursavsluten ut så här för HQ AB-aktien:

28/12 0,82 kr
29/12 0,90 kr
31/12 1,00 kr

Till saken hör att HQ-aktien aldrig nådde upp till noteringen 1 krona under december 2011, utan handlades så lågt som till 0,77 kr i mitten av december. Men under årets allra sista tre skälvande handelsdagar drevs alltså kursen upp med 22 procent. ”Cherchez la femme!”, som fransmännen säger.

Jag är inte redovisningsekonom. Min håg har alltid stått mer till nationalekonomin och makrobedömningar än till resultaträkningar och bokslutsdispositioner. Men nog borde här finnas ett och annat för en enveten analytiker att gräva i. Varför inte för ett självutnämnt finansgeni som Peter Malmqvist? Han har ju visat stort intresse för att uttala sig om räkenskaper relaterade till HQ förut. Så varför inte granska dem hos HQ:s nuvarande storägare och ordförande?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 52 andra följare