Skip to content

Fredrik Crafoords många ”sanningar”

hq12_crafford-och-sandberg-768x615Fredrik Crafoord samt Christer Sandberg. Illustration: JAN-ERIC ANDER.

Det finns mycket som är absurt i HQ-härvan. Men till det mest absurda hör det faktum att Fredrik Crafoord, som ju faktiskt var den som orsakade hela eländet springer omkring fri och friad medan vi i styrelsen är stämda och några dessutom blev åtalade (ett åtal som aldrig borde ha väckts, för övrigt). Men det är klart: såväl processbolaget HQ som Finansinspektionen/EBM har varit ute efter fetare fiskar än en misslyckad tradingchef.

En artikel i Realtid beskriver Fredrik Crafoord. Bland annat citeras ett avsnitt ur HQ Gate där Crafoord försöker förmå Mikael König, HQ:s och Bankens tidigare VD, att lämna falska uppgifter för att stötta Crafoords påståenden om att han velat stänga ner portföljen i förtid men hindrats av moderbolagets ordförande Mats Qviberg att göra så. König har berättat hur han – utsatt och utstött som han kände sig hösten 2010 – övervägde ”erbjudandet” men till slut avvisade de försåtliga förslagen i mejlet ”Vit som snö”.

Fredrik Crafoord anklagas för mened. Text ur Realtid.

En ”sanning” i postmodernismens tidevarv

Påståendena om att Crafoord velat stänga men hindrats från att göra så smulades vidare sönder till noll och intet i brottmålsrättegången. Det finns inte någon annan än Fredrik Crafoord som hävdar att Crafoord har velat stänga portföljen men hindrats av Mats Qviberg. Däremot finns det gott om dokument och mejl som tvärtom visar att Crafoord INTE har velat stänga ner positioner i förtid under 2009 som han påstått. Tvärtom har han trott sig unna tjäna pengar på dem om han fått ligga kvar en tid.

Dock faller därmed, som artikelförfattaren konstaterar,  hela intrigen som Carolina Neurath spunnit sin tunna skröna om.

I samband med brottmålsrättegången våren 2016 tvingades Fredrik Crafoord inför sittande rätt backa från ett viktigt påstående som han tidigare gjort och som bland annat återgivits i Svd-reportern Carolina Neuraths bok ”Den Stora Bankhärvan” – påståendet om att han hade velat avveckla bankens tradingportfölj men inte fått lov för Mats Qviberg. Detta efter att Qvibergs försvarare kunde visa ett omfattande skriftligt material där Crafoord tvärtom gång på gång motsatt sig en förtida avveckling av portföljen, med motiveringen att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart.

Nu är ju inte SvD:s sensationslystna skandalskribent den enda som blivit lurad av Fredrik Crafoord, även om man av en person som utger sig för att vara journalist väntar sig att hen kontrollerar sina källor.  Han ljög också oss i styrelsen rakt upp i ansiktet om hur avvecklingen av tradingportföljen avlöpte (”enligt plan”, ”risken har dragits ner i portföljen”).  Och han har – se artikeln – uppenbarligen även ljugit i rätten.

Det borde kanske inte förvåna. Läser man förhörsprotokollen med Fredrik Crafoord noga, och det har min fd styrelsekollega Anne-Marie Pålsson gjort, så upptäcker man att han ändrar sin historia gång efter annan. EBM väljer av någon anledning att blunda, trots att rimligen de båda åklagarna Berndt Berger och Martin Tidén måste ha upptäckt de motstridiga uppgifterna. Eller så tänker de bara att ”sanning” har blivit ett relativt begrepp i vårt postmodernistiska tidevarv.

50 miljoner skäl i världen

Fredrik Crafoord lierade sig tidigt med Christer Sandberg, då Sten Mörtstedts torped och handgångne man, sedermera processbolaget HQ:s ordförande,  redan på försommaren 2010 och har – enligt de dokument som Jenny Hedelin och Christen Ager-Hanssen grävt fram i HQ Gate – blivit rikligen belönad därför. Aktierna i det norska bolag som omnämns i artikeltexten och i boken hade Crafoord förvärvat för 50.000 kronor. Han sade på direkt fråga att de var värda kanske 250.000 kronor.

Vad som inte framkommer är att Christen Ager-Hanssen erbjöd Fredrik Crafoord 5 miljoner kronor för aktierna som han själv förvärvat för 50.000 kronor och som han sa vara värda bara 250.000 kronor.  Crafoord ville inte sälja trots att han alltså erbjöds 20 gånger pengarna av Ager-Hanssen.

Till saken hör även att Fredrik Crafoord också är stor aktieägare i processbolaget HQ, enligt uppgift ska han ha 1 procent av aktierna. Eftersom han är ”kronvittne” har han därmed cirka 50 miljoner skäl att lägga sin berättelse till rätta så att den ska passa Sandberg et co.

Oss ”utfyllnadsmarionetter” emellan…

Själv har jag inte sett så mycket av Fredrik Crafoord. Han var några gånger på styrelsemötena i HQ AB. Då gällde det olika förvärv eller affärer, inte tradingportföljen,  eftersom han också var vice VD i bolaget.

Jag tyckte han uppträdde arrogant och ganska nedlåtande när vi ställde frågor. Men så har han ju förklarat i förhör att han betraktade mig och mina kvinnliga styrelsekolleger Anne-Marie Pålsson och Carolina Dybeck Happe inte som riktiga styrelsemedlemmar utan som ”utfyllnadsmarionetter”. (En av dessa ”utfyllnadsmarionetter” är  docent i nationalekonomi. En annan är Sveriges högst rankade CFO.)

Jag ser fram emot förhöret med Fredrik Crafoord i Stockholms Rådhus framåt vårkanten. Då ska jag verkligen sitta bänkad.

 

 

 

Status (2): Mats Qvibergs sakframställan

hq15_mullvad-768x615

”Mullvaden”. Ill: Jan-Eric Ander

Här kommer vidare Mats Qvibergs sakframställan, så som den presenterades vid tingsrätten av hans rådgivare Christen Ager-Hanssen. Det borde bli lite lättare att förstå vad saken handlar om  – och inte handlar om… Mycket  av materialet har kommit fram endast tack vare Ager-Hanssens gedigna grävarbete i bland annat  ”slasken” i förundersökningen i brottmålet. (Därav illustrationen.)

En sammanfattning av Mats Qvibergs finns på följande länk sakframställning

Status efter tre veckor i tingsrätten

Jag har som jag tidigare påpekat inte kunnat lyssna på förhandlingarna i Stockholms tingsrätt under den gångna veckan. Det har dock flera av mina kommentatorer här nedan till mina bloggposter. Christer Sandberg tycks ha mobiliserat hela sin lilla hejaklack. Ska man tro på den har det varit idel framgångar för processbolaget.  Nu hör man förvisso det man vill höra och ser det man vill se. Men jag är inte så övertygad om att tingsrättens domare uppfattar saker och ting som t ex min vedersakare ”Bror” gör.

Under Mats Qvibergs sakframställan lades till exempel denna pedagogiska bildsvit ut, som torde ha frammanat viss frustration på kärandesidan:

Angående processbolaget HQ:s påståenden om brister

Det blir ju lite uppförsbacke, om man säger. Och så här sammanfattar mitt ombud veckan som gick:

”I går fick rätten klart för sig att HQ till stöd för sina påståenden om brister i kapitaltäckningen har åberopat regler som inte var i kraft förrän 2013 och att reglerna som gällde dessförinnan inte innehåller de krav som HQ påstår att Banken inte uppfyllde. Det finns inte mycket kvar av HQ:s talan nu…”

Fortsättning följer.

 

Ett skott i foten

Jag hade inte möjlighet att stanna kvar i Stockholm och lyssna på Mats Qvibergs sakframställan under fredagen. En av mina kritiska följare här på bloggen hävdade att den var minst lika råddig som processbolagets. Det tror jag inte ett ögonblick på.

Realtid hade en reporter som var med och bevakade. Jag bifogar länken här nedanför. En sak som förbryllade mig under HQ:s sakframställan var att dess ombud  hänvisade till en massa dokument där det var svårt att se vilken relevans de hade för HQ:s sak. De kunde nämligen exakt lika gärna tala till vår – de svarandes – fördel.

 Mats Qvibergs sakframställan

Ett arbete som HQ:s ombud uppenbarligen lagt ner egen möda på var att lista alla möten som varit mellan Revisorsnämnden och KMPG sedan Finansinspektionen anmält revisorn Johan Dyrefors till Revisorsnämnden. Revisorsnämnden friade ju revisorn från alla beskyllningar, två gånger till och med, vilket enligt uppgift gjorde Martin Andersson, Finansinspektionens dåvarande olycka  till  generaldirektör, topp tunnor rasande.  Han lär ha ringt och  skällt ut sin myndighetskollega, som nog kunde ta saken med ro.

När jag såg uppräkningen tänkte jag att detta måste vara ett rejält skott i foten för HQ.  Alla dessa möten bekräftar nämligen vad Revisorsnämnden själv sagt; att man aldrig någonsin har gjort ett så grundligt jobb, att man aldrig någonsin tidigare har lagt ner så mycket tid och energi på att verkligen utreda revisorns göranden och låtanden som just i HQ-fallet.

Vad jag förstod på en av mina blogg-kommentatorer, Carl Grefberg, menade han att detta visade att det förekommit en massa möten som inte blivit diarieförda. (Revisorsnämnden är en statlig myndighet.) Har så skett är det naturligtvis illa – men i långtifrån så komprometterande som alla de hemlighållna, icke-diarieförda möten som hölls mellan EBM och processbolagets företrädare. Att Revisorsnämnden intervjuar och sitter och gräver på KPMG ingår i deras uppdrag. Att två åklagare på Ekobrottsmyndigheten, Bernd Berger och Martin Tidén, sitter och vänslas och läcker hemligstämplat material till Christer Sandberg är däremot en rättsskandal och korruption.

När jag nu läser referatet i Realtid slås jag av hur Ulf Stigare, Mats Qvibergs ombud, gjort samma reflektion som jag (eller jag som han, hur man nu vill se det).  Som svar på processbolaget HQ:s påståenden om att Qviberg varit i ond tro, returnerar han och hänvisar till allt det material som HQ:s ombud presenterat i sin sakframställan. Han ämnar använda det för att bevisa att Qviberg varit i god tro…

 

 

Vad de gör i rätten före tre…

hq17_-omvandlingen-768x615Illustration: Jan-Erik Ander (se fler teckningar på http://www.hqgatestory.com)

Jag fick en dag ledig i Stockholm före ett möte och tänkte att jag skulle besöka tingsrätten och det pågående skadeståndsmålet. Enligt planen skulle processbolaget HQ efter två veckors dragningar ha avslutat sin så kallade sakframställan och Mats Qviberg ta vid. Så blev det inte. Förhandlingarna var försenade. HQ hade inte hunnit klart i tid.

Jag förstod snart varför.

Jag har ingen större erfarenheter av tingsrätter eller domstolsprocesser – och har ingen ambition att skaffa mig några sådana heller.  Men föreställningen i Magistratssalen i Rådhuset var en nära-döden-upplevelse.

Jag vet inte om det brukar gå till så här i våra tingsrätter: att advokater sitter och tickar 5.000 kronor per timme för att lyssna på ostrukturerat dravel, en okvalificerad innantilläsning av mediokra ombud.

Dags för en grundkurs i sociologisk metodik?

Det var som att komma in i en fjärdeklass där en överambitiös elev ska hålla dragning om andra världskriget och där eleven samlat in allt – stort som smått –  som över huvud taget hände när andra världskriget  pågick, men under tiden gått fullständigt vilse i materialet och därför helt tappat bort vad som var syftet, vad som skulle berättas och vilka slutsatser som i så fall kunde dras.

Här satt processbolagets unga advokater och läste ur pärmar, tunga som tegelstenar, men utan att presentera sig vare sig en hypotes eller en sammanhängande berättelse, och utan att någon enda gång ange vare sig vilken relevans eller betydelse detta material hade för det mål som pågår.

Strategin från processbolaget HQ och deras advokater verkar vara:

  • Dränk tingsrätten i dokument  – ”if you cannot convince them, confuse them!”
  • Tala i dubbla och trippla negationer av typen ”Det är inte så att vi inte påstår att det inte skulle ha begåtts felaktigheter….” (Det dunkelt sagda, det dunkelt tänkta.)
  • Och kasta sedan in ett antal anklagelser av typen ”Har du slutat att slå din fru?”.

Jag är glad att jag inte försökt följa med processen från när den började tidigt i november. Då hade jag redan varit död av tråkslag. Min kollega Ann-Marie Pålsson är betydligt mer tapper.

Oss nätsurfare emellan

Med tanke på den svårartade intellektuella oreda  som visades upp av processbolaget HQ – Christer Sandberg och hans anhang har ju ändå haft sex långa år på sig för förberedelser – får man väl ändå gratulera HQ till att tingsrätten försetts med en så  välvillig referent som lagmannen Axel Peterson.

När malandet övergått i eftermiddag hade jag – trots att jag verkligen ansträngde mig – gett upp.  Jag ägnade de två sista timmarna åt att porrsurfa på paddan i planeringen av vårens aktiviteter. Som tur är satt jag längst bak i salen så ingen såg.

Och innan ni nu hetsar upp er och tror att jag delar Christer Sandbergs intresse för avklädda människokroppar (läs HQ Gate av Jenny Hedelin och Christen Ager-Hansen så förstår ni vad jag menar) – han satt för övrigt sämre till i salen än jag – kan jag avslöja att det här handlar om hingstar som ingår i tyska Hannoveranerförbundets hingstprogram ur vilket jag väljer fäder till mina föl.  Jag har ett antal avelsston som ska betäckas i april-maj.

Efteråt frågade jag mitt ombud om det brukar vara så här, eller om det bara råkat vara särdeles illa just idag.  Han svarade glatt: ”I dag var en osedvanligt pigg och livaktig dag!”

Dags att lagstifta kring processbolag

Det här dravlet ska man alltså hålla på med i tingsrätten ända fram till midsommar och binda upp massor av advokater, massor av eljest kvalificerad kompetens och förbruka enorma summor pengar. Och när allt är över och dom meddelad kommer skojarna i HQ-styrelsen att omedelbart försätta bolaget i konkurs och därmed smita från notan på något hundratal miljoner. För Sandberg och hans kolleger väntar i och för sig personliga efterräkningar. Men kostnaderna för deras lika opportunistiska som ohederliga agerande i processbolaget kommer att få bäras av samhällskollektivet. Eller är det någon som inbillar sig att HQ kommer att gå ut med en nyemission för att få sina högspekulerande aktieägare – Mörtstedt, Crafoord, Grefberg m fl – att täcka rättegångskostnaderna?

Tror inte det nej. Och därför måste lagstiftningen ändras när det gäller denna typ av processbolag, vars enda verksamhet är att försöka utvinna skadestånd för påstådda felaktigheter. Och därför tycker därför att Jan-Erik Anders teckning som jag låter illustrera denna text med är så oerhört träffande. Fortsättning följer.

 

 

 

 

 

 

Svenska Dagbladet slår tillbaka – och förlorar en prenumerant

Så har jag fått kicken som kolumnist i Svenska Dagbladet.

Ja, Tove Lifvendahl uttryckte det inte riktigt så – men jag vet ju vilka påtryckningar från redaktionsledningen som hon har varit utsatt för. Nippertipporna på SvD Näringsliv tycker sig ha rätt att ta heder och ära av folk – läs t ex senast Carolina Neuraths karaktärsmord på Ola Rollén – men piper i högan sky om deras egna alster kritiseras.

När jag för några månader sedan nämnde Neurath i en kommentarsrad (!) på Mats Qvibergs Facebook-sida fick jag ett telefonsamtal av en ytterst plågad Tove Lifvendahl. Hon sade det inte, men jag förstod att hon hade fått en rejäl uppsträckning av chefredaktören för att hon dristat sig till att plocka in mig som kolumnist.

När HQ Gate kommit ut, denna bok som SvD Näringsliv gör sitt yttersta för att tysta ner eftersom den innehåller komprometterande uppgifter om tidningens reportrar, fick jag något mejl med rubriken ”Vädjan”, som jag inte ens brydde mig om att läsa.
Och i dag på morgonen fick jag alltså veta att ledarsidan byter kolumnister. Så lägligt!
Jag kan inte påstå att det kom oväntat. Men nu kan jag äntligen säga upp prenumerationen.

Tidningens bästa reportrar har redan gått över till Dagens Nyheter: Anna-Lena Laurén och Mikael Holmström. Kulturdelen är lövtunn sedan tidningen gjorde sig av med sina mer seniora skribenter, även om jag uppskattar en röst som Margit Richert.
Jag kommer att sakna Tove Lifvendahls kloka texter liksom Jenny Nordberg. Två andra kolumnistfavoriter, Rolf Gustavsson och Andreas Bergh, räknar jag med att möta i andra fora.

Men jag slipper framgent att bidra till att finansiera den hyenejournalistik som har blivit SvD Näringslivs trista signum.
Jag har prenumererat på SvD i närmare tre decennier. Vanor, inte minst tidningsvanor, är svåra att bryta. Men jag har fått nog. Jag ska dock gärna återuppta prenumerationen den dag Carolina Neurath och Patricia Hedelius fått lämna tidningen. Till dess: hejdå, Svenskan! 🙂

Mejl till Fredric Karén, chefredaktör SvD

hq20_hq-journalisterna-och-korruptionen-768x615Illustration: Jan Eric Ander (fler teckningar på hqgatestory.com)

Jag kunde ju inte låta bli att reagera. På onsdag är det fyra veckor sedan HQ Gate av Jenny Hedelin och Christen Ager-Hanssen kom ut. SvD Näringsliv som skrivit spaltkilometer om HQ, alltid utifrån Finansinspektionens/processbolaget HQ:s perspektiv, har inte kommenterat boken med ett ord, trots att den innehåller sensationella avslöjanden om såväl svår politisk korruption som taffliga utpressningsförsök och gangstervälde. I dag publicerade dock SvD Näringsliv en artikel inför skadeståndsrättegången. Eftersom artikeln innehöll ett antal oomkullrunkeliga felaktigheter såg jag mitt tillfälle att skriva till chefredaktören Karén. (Kopia nedan.)

Jag saknar de publicister jag växte upp med och journalistiskt fick min fostran av. Hade Hasse Olsson varit chefredaktör på Dagens Industri hade Jenny Hedelin lyfts upp som en hjälte och en förebild. I stället gav den ynkliga chefredaktören Lotta Edling – skam ska vara hennes medelmåttiga minne –  Hedelin sparken.

Under den tid jag växte upp hade Svenska Dagbladet med Buster von Platen kastat sig in i en intensiv diskussion om rättssäkerhet, statens makt och individens utsatthet, och mobiliserat alla journalistiska krafter inför avslöjandena i HQ Gate. I dag går SvD Näringsliv armkrok med staten, kryper för Finansinspektionen och lånar sig åt den tarvligaste av klick-jakter, fullständigt renons på publicistiska ambitioner.

Och eftersom jag hade privilegiet att växa och utvecklas i Bo Strömstedts välsignade hägn av klokskaper, gråter jag när jag ser hur ebarmligt djupt ner i träsket svensk journalistik har sjunkit. Vad gör Publicistklubben? Vad gör Journalistförbundet?  Varför reagerar ni inte?

 

Bästa Fredric Karén

På onsdag är det fyra veckor sedan boken ”HQ Gate” av Jenny Hedelin och Christen Ager Hanssen kom ut.  Boken innehåller åtskilliga sensationella avslöjanden som hade fått en normal, oberoende och självständigt arbetande redaktion att gå igång på alla cylindrar.  Men Svenska Dagbladet har ännu inte med så mycket som ett ord kommenterat utgivningen. Med tanke på att SvD Näringsliv varit ledande – i vart fall om man räknar antalet spaltkilometer  – i bevakningen av HQ-processen, torde denna tystnad vara förbryllande. Om det inte vore för det faktum att åtskilliga uppgifter i boken vederlägger de påståenden och teser som ensidigt och kampanjmässigt förfäktats av SvD Näringsliv och då inte minst av tidningens reporter Carolina Neurath.

I dag publicerar SvD Näringsliv en ”inför”-artikel om den rättegång i civilprocessen som inleds i Stockholms Tingsrätt nu på onsdag.  Artikeln är tämligen tandlös jämfört med de sex helsidor inför ”Århundradets finansrättegång” som SvD publicerade inför brottmålsprocessen, då EBM åtalat sex personer,  för ett år sedan.  Intresset från SvD Näringslivs sida att bevaka denna ”Århundradets finansrättegång” falnade betydligt när vittnesmålen och förhören kom att gå SvD Näringslivs och Carolina Neuraths uppfattningar emot.  Läsekretsen fick ingen redogörelse alls för vad som framkom, varför det faktum att åtalet helt ogillades måste har framstått som ett mysterium för SvD:s läsare.

Därför undrar jag nu: har SvD över huvud taget några elementära journalistiska ambitioner kvar att presentera en allsidig belysning av vad som skett i HQ under den kommande civilprocessen? Eller tänker SvD Näringsliv fortsätta att vara megafon och kampanjorgan åt processbolaget HQ AB och Finansinspektionen?

Utöver detta konstaterar jag att dagens artikel i sin ”FAKTA”-ruta innehåller en rad felaktigheter. Om mig påstås det där att jag är ”före detta styrelseledamot i HQ Bank”. Jag har aldrig varit styrelseledamot i HQ Bank. Med tanke på det mål som nu drar i gång i Stockholms Tingsrätt är detta inte en obetydlig felaktighet. Jag förväntar mig en rättelse.

Pernilla Ström